onsdag 6 januari 2010

Jag skrek mig tillbaks

Visst gick luften ur mig igår, hårt, magslagshårt, men jag fick tillbaks den. Snabbt, snabbare än väntat, snabbare än Flash. Så när jag igen börjat andas tog jag mig i den berömda kragen och mötte upp fint folk på det anrika Big Ben. En kompis kompis coverband spelade, stället var fullt av grogghaggor och musiken var medsjungningsbar. Som jag sjöng, stryk, skrek.
Jag var i behov av det, att skrika. Skrika ut allt, skrika mig redlös, skrika mig tillbaks till normal.

Jag är en skrikig person, att skrika är något jag älskar, men jag får sällan tillfälle. Att skrika lungorna ur sig i hemmets trygga vrå är inte uppskattat av närliggande lägenheter men att skrika i naturen är inte ett allternativ. Inte om man inte vill bli tvångsinlagd på någon statlig inrättning. Coverband är lösningen på mitt skrikproblem. Äntligen ser jag ljuset.

Inga kommentarer: