Ett bloggigt inlägg

God morgon.
Jag sov oroligt inatt. Kom hem vid halv fyra efter en utekväll med Tessan, Z och hennes vän Karin. Det var en si och så kväll. Victoria. Märkligt ställe. Men Tessan var där och det gjorde att det var en underbar kväll ändå.
Tessan, underbara Tessan, snarkar. Det vet jag för hon har legat i min säng och gjort det hela natten. Jag hänvisade mig själv till min ärtgröna soffa. Söt, men dynorna har en tendens att glida isär när man ligger i den. Jag tog flykt till mitt andra hem, 7eleven. Här hänger jag en del. Det är trevligt och de har alltid varmt kaffe. Och så är jag tjenis med personalen så idag fick jag två stämplar på mitt kaffekort trots att bara en kaffe inhandlades. Yes!
Nu väntar jag på att Tessan ska vakna så vi kan gå och äta frukost nånstans. Sen är planen att bleka min utväxt med mama, men jag tror inte att det blir av.
Jag känner för att sova. Så blir det nog.

Jag orkar inte tvätta...

Jag anser mig inte ha tid med sånt.. Min lösning är att köpa nya kläder. Det är ett smidigt system som jag rekomenderar..

* Jeans ~Gul & Blå~

* Panties ~Playful Promices/PomPomParlour~

* Mintgrön t-shirt ~Cheap Monday~

* Randigt linne ~Cheap Monday~

* Svart kofta ~Monki~

* Svarta byxor ~Cheap Monday~

* Oversizetröja ~Chicks on speed~

* Tröja ~Monki~ Ränderna går aldrig ur..

* Rosa nätstrumpor ~Agent Provocateur~

* Foundation ~MAC~ HAH! jag har gått upp en nyans. Ergo; jag har fått färg!

* Panties ~H&M~

Tydligen ska det vara helt jävla omöjligt att hitta helsvarta hotpants. Nej, det MÅSTE blandas med andra färger eller mönster. Ofab..

* Goltuppen

* Dexter

* Da Vinci Koden

* Vildvuxna Rosor - Thorsten Flinck

* Maskara, ögonskugga, skuggpalett ~MAC~

* DV Mode

Jag var helt inställd på att det skulle vara dåligt väder under min lediga vecka så jag köpte upp mig på sevärdheter och örongodis..

Magnus Uggla på 7eleven

Rastlösheten brinner i min kropp,

ingenstans syns en gnutta hopp,

och i morron när jorden brinner opp,

då är det försent att söka målet i sitt liv.

Måste ut i natten, måste ut och få luft,

måste ut i natten, söka din trygga kropp,

måste ut i natten, hjälp mej, hjälp mej bort.

Johan sover och jag har tagit flykt till seven eleven för att inte störa. Vi har ordnat det på så sätt.

Jag har semester nu. Bara denna vecka, sen jobbar jag en vecka igen. Och sen två veckor ledigt. En av mina semesterveckor gick åt i Paris och en vecka spar jag om jag någonsin skulle bli spontan.
Det händer inte mycket, livet är lugnt. Det är precis det jag behöver. Att blogga känner jag inte för så jag låter det för det mesta vara. Men vill ni verkligen veta vad jag pysslar med så är det twitter ni ska följa mig på. http://twitter.com/theahogberg

Det här är bara ett utfyllnadsinlägg. Allt för att få uppdatera min status på fb. Så.

Visst ja, många har gratulerat mig i dagarna. Sagt 'smart val' och 'bra jobbat'.
Varför? Jo, för att jag valt denna vecka att vara ledig på. För vädrets skull.
Alltså, jag har valt en bra vecka. Jag var smart när jag fyllde i min ledighet för ett par månader sen. Bra jobbat av M I G .

Minns det nästa sommar när ni ska lägga in om semester. Skit i vad smhi säger; fråga mig! Jag kan det här.

Min midsommarhelg

Jag avskyr röda dagar. Verkligen avskyr. Inte allt med dem, naturligtvis. Jag är mer nyanserad än så. Jag tycker om att vara ledig.
Det jag inte tycker om är att precis alla andra också är lediga. Alla caféer är stängda, behöver man kläder är det en omöjlighet, till och med restauranger har stängt. Nej, jag vet, inte alla röda dagar, men midsommarafton och dagen.
Vilken värdelös högtid det är. Ganska lik de andra högtiderna vi firar. Sill, dåligt väder, skyhöga förväntningar.
Men i år hade jag banne mig min bästa midsommarafton sedan nittiotalet.
Jag och Johan firade tillsammas, bara vi. En helt lugn dag och sen middag på sturehof. Vi funderade på utgång, men valde istället hemmet. Ingen press.

Igår vaknade vi vid två. Spenderade dagen med första säsongen av Dexter, Rika Barn Leka Bäst, vegotacos och ostbågar. Ingen stress.

Idag är det söndag. Röd dag men förhoppningsvis har världen återfått sansen och öppnat upp några butiker och caféer. Vad ska jag annars göra idag?

Bloggträsket

Jag har lite svårt för det här idag. Bloggandet. Bloggare. Bloggläsare. Jag vill ta avsånd från alltsammans. Vill sätta upp handen mot detta vidriga träsk av se mig, men jag har redan skjunkit för djupt ner. Jag har vant mig vid stanken, men just idag fick jag en kallsup.

Paragraf 12

Jag har blivit utslängd hemifrån. Alltså, jag har inte bott hemma sen september -07, men nu får jag inte längre ha några saker kvar i min pappas förråd. Han körde hem ett gäng bananlådor, påsar och väskor till mina 23 kvadrat. Fan va förbannad jag blev. Jag satt med skit från min barndom upp till knäna.

I lördags städade jag hemma och tog då tillfället i akt att helt osentimentalt gå igenom allt bråte. Jag slängde alla räkneböcker utan att ens titta i dem, vad ska jag behålla dem för?
SO/NO böckerna åkte även de ner i säcken. Men när det kom till mina skrivböcker kunde jag inte behålla min förbestämda nonchalanta attityd. Jag var tvungen att bläddra.
Det var som jag trodde, jag var en lillgammal skitunge.

Jag läste en brevbok. Alla i klassen skrev sånna. De gick ut på att brevväxla med sin lärare. Varför vet jag inte, antagligen för att alla barnen skulle känna sig speciella.
Det var lite som en dagbok, man berättade vad man gjort i helgen, vad man hade tyckt om en lektion och om någon var dum.
Jag fastnade speciellt för ett stycke som löd ungefär såhär "I lördags var jag på teater. Det var en pjäs pappa är med i som heter Guds Bästa Barn. Den handlar om några ungdommar på ett paragraf 12-boende[...]".
Jag tror jag gick i fyran. Tio år gammal och använder uttryck som Paragraf 12-boende. Viste ni vad det var när ni var tio? Jag tror inte jag viste det, men som sagt jag var en lillgammal skitunge.

Jag behöll den boken. Den och några andra historier jag skrivit. Historier jag stulit rakt av från program jag sett på tv.

Det jag behöll fick tillslut plats i en enda bananlåda. Den ska ner i källaren för att glömmas bort tills jag ska flytta, och då ska hela lådan gås igenom igen och jag ska förundras över vilken lillgammal skitunge jag var.

Kickad uppåt

Idag är en bra dag. Solen har sparkat upp mig några nivåer men mitt jobb gör även sitt för att förgylla mitt liv.
Midsommarafton är inte längre en röd dag. Jag var inställd på att jobba i alla fall halvdag på fredag. Men icke.
- Nej men du vet Thea, du är ledig på fredag. Det är ju en afton. Och så jobbar du halvdag på torsdag. Du vet dag innan röd dag...
Och för att få mig ännu några nivåer högre fick jag veta att jag får en liten bonus, en så kallad semesterpeng.

Idag tänker jag inte klaga på nånting, mitt liv är på tok för bra för det.

Jag bjuder på en glad bild dagen till ära.

Lika simpel som er

Jag har fått bevis på att jag är en precis lika simpel människa som alla andra. Fan också.
Jag är glad idag. Och pigg. Tittar runt omkring mig med hungriga ögon och tänker "vilken härlig dag det här är ändå."
Varför?
- Solen.
Den där förbannade solen som jag hävdat inte påverkat mig med sin frånvaro. Jag står ju över sånt! Jag är inte en av dem som stänger in mig i en vattentät bubbla när det är mulet. Trodde jag.
Trodde fel.
Det är precis det jag har gjort. Hela helgen har jag gömt mig i mitt rosa dollhouse, livrädd för att den tråkiga himlen ska färga av sig på mig. Men nu, idag, när solen är framme vill jag inte längre vara inne. Idag var första gången på en över en vecka som jag inte sov på väg till jobbet. Behövde inte. Jag satt vid fönstret och kisade mot solen istället.

Jag är så simpel, så simpel, men det gör ingenting för det är sol idag.

Irl-twitter

Jag hittade ett nerklottrat papper instucket i mitt block. Det var mina anteckningar från en tunnelbanefärd mellan slussen-rådmansgatan för några veckor sen.
Jag är en sån där som sitter med hörlurarna på, jämt, men poden behöver inte alltd vara på. Jag fejkar mitt musiklyssnande ibland. Varför? Jo, för att jag ska kunna lyssna på mina medresinärer utan deras vetskap. Fiffigt va?
Nå väl, klottret var deras samtal. Det var inte alls samanhängande, jag hade skrivit ned det jag hann. De pratade i mun på varann. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur de kunde svänga så i "samtalet" utan att tappa varandra. Tills jag förstod; de pratade inte med varandra. De pratade. Punkt. Som twitter, fast i tal. I hopp om att någon skulle höra, annars ingen fara, bara att skicka ut ett nytt meddelande.

Gruppen jag lyssnade på bestod av åtta slynglar som inte någon av dem var många dagar äldre än arton.

- Haaalva inne, haaaaalva inne! *sjungandes*
- Ge mig en öl! så ska du se jag vaknar till *sjungandes*
- ...så åker vi in och köper finskor till mig...
- Kom vi tvåa? Vilka vann?
- Det är en brat som pratar i högtalarna.
- Jag röstade på nått knarkarband..
- Jag röstade på Kenny and the Knutters, de ligger i 90 och samlar damm.
~här uppstod kontakt~
- Vart är Michell ikväll?
- I Småland!
- Med Mackan?
~kontakt~
- Aldrig i livet att jag går dit...
- Nu tutar det upptaget. Vilken jävla skitmobil jag köpt . . .
- Ska vi köpa 3.5or och pimpla vid bromma plan?
- Ska vi gå till Nivå 22?

Låtarna

Då helgen haft en grå ton har min musik självklart gått i samma muntra färgskala.
Här är ett par låtar jag lyssnat sönder. Inte sönder, de är inte trasiga, de är fortfarande helt underbara.

Helgen

Ni har väl vid det här laget förstått att jag är trött?
Ni förstår väl då att det inte är prio ett för mig att gå i regnet till seven eleven för all blogga?
Ni är ledsna för det, men det är ok med er. Ni vill mig bara väl.
Så bra.

Så hur mår jag nu efter helgen? Ärligt? Jag är så trött, så oändligt trött!
Hur detta är möjligt vet jag inte. Jag har gjort allt i min makt för att göra så lite som möjligt den här helgen.
Vad är då det lilla jag gjort?
I fredags var jag ute. Tanken var att se Hoffmaestro, men det var fullt så vi åkte till Skeppsbar istället.
Lördagen var städdagen med stort s; Städdagen.
Jag rensade ut skräp, dammtorkade, dammsök, skrubbade badrummet, diskade, bäddade rent, gick med papper och flaskor. Det är riktigt prydligt hemma nu.
Jag tog också en paus i fejandet och köpte (Sökarna) på dvd.
Söndagen spenderades i mitt nystädade dollhouse. Sömn blandades med film, special k och kanelté. En mycket behaglig dag.

Trots lugnet är jag trött, så förbannat jävla trött. Men kaffet är svart och herr Flincks röst ljuder ur högtalarna så det ska nog gå bra det här.

Nyvakna dagar

Jag är inte sjuk, inte sjuk. Jag är bara trött, så oändligt trött.
Men jag är inte sjuk, inte sjuk.

Jag är verkligen löjligt trött. Det har resulterat i att jag är nyvaken fyra gånger per dag.
- Fyra gånger, låter mycket.
Ja, det kan det göra, men se här; Jag vaknar vid sex på morgonen ~nyvaken 1~. Sen vaknar jag efter att ha sovit på tåget ~nyvaken 2~. Sen vaknar jag någon gång på dagen efter att ha sovit en halvtimme på lunchen ~nyvaken 3~. Slutligen vaknar jag vid sextiden efter tågresan hem ~nyvaken 4~.

- Men varför sover du så mycket, Thea?

Jo jag är så trött, så förbannat jävla trött.
Men jag är inte sjuk, inte sjuk!

Upplevelsen som brädar P&L

Planen var att åka på festival. Festivalen heter Peace and Love. Jag var sådär galet på.
Nu har vädret varit dåligt i flera dagar, pengar känns dyrbart, tältliv lockar inte alls
och det var egentligen bara ett namn som fick mig att vilja åka dit ~Håkan Hellström~. Påheten har avtagit.

Håkan ska spela i gbg i September. Jag vill inte åka buss till Borlänge för att frysa i en vecka. Jag tycker verkligen inte om att äta ravioli direkt ur burken.
Men vad kan hålla mig hemma? Vad kan väga upp flera dagars live musik? Vad kan jag uppleva på hemmaplan?

Jag har hittat svaret.

Thorsten Flinck på Dalarö Strand Hotell 26/6.

Jag ska dit, ska du?

Jag behöver energi

Jag vill åka någonstans. Vart vet jag inte. London kanske? Är det London jag ska till? Eller finns det något annat i världen som ska ses? Jag har inga direkta tankar om det, jag vill nog bara inte se Stockholm på ett tag. Stockholm är tjatigt. Jag är trött på Stockholm. Stockholm är trött.

Sökarna

En av händelserna som gjorde helgen utomordentligt fab var lördagskvällen. Lördagskvällen spenderades på något så ovanligt som en filmkväll. Jag och Johan tittade på två stockholmsfilmer. Sånna filmer direkt från verkligheten. Den ena var Stockholm Boogie och den andra var Sökarna.
Sökarna hade jag aldrig sett. Den gjordes i början av nittiotalet, en tid jag var för liten för att uppleva. Jag är egentligen inte påväg någonstans nu, inte annat än till att jag älskade filmen. Jag blev också irriterad på mig själv för att jag inte sett den förän nu. Sen slog mig tanken 'kanske finns det fler som inte sett den. . .'. Så jag kollade tuben. Där låg den, upphackad i tior. Och nu ligger den här hos mig. Ni måste se den. Enjoy!

~Yes yes, såhär var det på nittiotalet. Precis såhär.~

Så skrämmande rätt

Helgen har varit händelserik. Det är allt jag har att säga om det för tillfället. Nu vet ni det.

Något ni kanske inte vet är att jag varit ett stort Magnus Uggla-fan. De senaste åren har det inte blivit mycket Uggla. Det har inte legat rätt i tiden. Men nu, nuu är det så otroligt rätt. Lyssna på musik, HÄR, i min blogg!

Andra favoriter är låtar som Rock and Roll Revolution, Ge livet en chans, Viktoria, Vi 2 (till dom otrogna), Någon som dej, Skandal Bjåtis, Hallå, Bobbo Viking, ja, listan kan göras lång men känner jag er rätt så har ni varken lyssnat på låtarna eller läst listan. Så vi stoppar det här inlägget nu.

Förbjudna fantasier

Jag kör fortfarande inga kolhydrater efter 14:00. Det är en bra grej men det ger mig märkliga drömmar. Eller; dagdrömmar. Fantasier. Fantasier om pulvermos.

Pulvermos har blivit symbolen för det dekadenta. För den förbjudna njutningen.
Pulvermos är de där löjligt dyra skorna, en spontanresa till New York, exet du inte släppte.
Omöjligt. Pulvermos är out of reach. Just nu.
Just nu är pulvermos så avlägset det kan bli. Men imorgon, imorgon är det lördag och då är jag fri att äta vad jag vill - när jag vill. Imorgon ska jag äta pulvermos fem över två. Även om det är det sista jag vill ha så ska jag äta det. För att jag kan.

pudra framstjärten med pulvermos

Ibland är idag

Ibland får man beställning på senap.
Ibland får man erbjudanden om 40 minuters fri lek i utbyte mot lite klotter.
Ibland får man beröm för ett jobb man gjorde för ett par månader sen.
Ibland ska man hitta ett hus man inte besökt sen 2006.
Ibland stressar man upp sig över sitt förflutna.
Ibland blir man så tacksam för sin nutid.

Man är jag och ibland är idag.

Moder Teresa och WonderWoman i ett

På tunnelbanan. Jag är en av få som står på den förbjudna delen av plattformen. Ni vet, den vita delen lite för när kanten. Allt för att få en sittplats. Rusningstrafiken var över men vagnarna fylldes snabbt på med folk. Men jag fick en sittplats.
Vid medis klev en tant på. En sån där gammal, späd sak som till sättet påminner om en fågelunge. Hon klamrade sig fast vid en av de gula stängerna. ~Hon lär ju ramla~. Tåget började rulla och mycket riktigt började tanten tappa balansen. ~Varför kan inte någon bara ge henne sin plats?~ Tanten höll nu i det där smutsiga räcket med båda händerna.

Jag reste mig upp, drog av mig hörlurarna, lade en hand på tantens axel och frågade
- Vill ni sitta ned?
Hon hörde mig inte, tittade bara med förvirrade och skrämda ögon.
- Vill ni sitta ned? frågade jag igen och gestikulerade mot sätet.
Hennes mun sade ingenting men hennes ögon sa ja, Ja, JA!.
Jag räckte henne min hand och hon tog den. I samma stund som hon släppte taget om sjukdomsspridarräcket kom en kurva. Tanten var påväg mot golvet. Jag böjde mig snabbt för att fånga upp henne i en omfamning för att sedan boxera henne till stolen. När hon satt säkert släppte jag taget och sträckte på mig.

Sträckte mig och såg mig runt i fyrorna. Mötte mina medresinärers blickar. Kunde riktigt känna deras beundran för mitt hjältedåd. En kvinna mimade "Bra gjort". Andra nickade instämmande. Jag tittade uppfostrande på dem. "Ni måste ta ert ansvar. Ni måste försöka. Nästa gång är det er tur. Jag tror att ni klarar det."

Jag klev av tunnelbanan under applåder och jubel. Ett barn kom fram med en bukett prästkragar. En man skakade min hand intensivt. En mor kom fram och bönföll mig att signera hennes baby. Vad som hände med tanten jag räddade livet på?
Hon insisterade på att skriva in mig i sitt testamente. Jag vill inte prata summor, men vi kan väl säga att min ekonomiska framtid är säkrad.

Tänk på det nästa gång ni ser en tant utan sittplats på tunnelbanan, ni har allt att vinna.
Och så jobbigt är det inte för ett par friska ben att stå ett par stationer!

Jag löste en inre konflikt

"Det är klart du ska till Sunkit ikväll!"
Så skrek min inre röst igår förmiddag.
Jag var så uppe i varv efter min fina helg att jag inte lät mig påverkas av de faktum att natten enbart skänkt mig två timmars sömn. Först. Vid fyra började jag gäspa. Petade i mig ett par koppar kaffe. Resultatet jag var ute efter, pigghet, uteblev. När jag vid fem satt på tåget kunde jag inte längre hålla mina ögon öppna. Jag somnade. Vaknade vid tågbytet, somnade om på nästa tåg. Vaknade stationen innan jag skulle av.
"Men nu har du ju tagit en lång powernap, då kan du ju gå till Sunkit!"
Jag gick hem, hem till mitt dollhouse där rullgardinen redan var neddragen och sängen var sådär fluffigt bäddad.
"Om du äter nånting, då blir du pigg och då kan du gå till Sunkit!"
Att laga mat var inte lika lockande som att bara sitta ned. Jag kokade te och rostade fruktbröd. Stärkte upp måltiden med lite russin och hasslnötter. Kollade text-tv.
"Du måste göra dig i ordning nu annars missar du Happy Jossè!"

Jag tog en av de rosa prydnadskuddarna som låg i soffan och satte den över min mentala rösts ansikte. Hon, den där hetsiga jäveln, sprattlade som en nyuppdragen fisk.
- Jag är för trött! Jag vill inte gå till Sunkit ikväll! Jag vill bara sitta här, dricka mitt te och kolla på tv!
Hon lugnade ned sig, slutade skrika och sprattla. Jag tog bort kudden. Hon var död. Det kändes först lite sorgligt, jag kvävde min inre röst, men sen tänkte jag bara she had it coming. Jag drog ut kroppen i trapphuset och lade den i hissen. Sen gick jag tillbaka in i mitt dollhouse, drog en filt om mig och tittade på den utlösande faktorn. Anledningen till att det gick som det gick. Ingen, och jag menar verkligen ingen, får tjata om vad jag ska göra när The Big Bang Theory går på tv.