Som det är

Jag borde ha nått att skriva. Nått fantastiskt jävla asbra, det är ju det som jag är här för. Men inte idag, tyvärr foster, inte idag. Jag har inget att säga, det kokar inte över. Det sjuder knappt, om jag ska vara ärlig. Anledningen är den totala tröttheten. Jag var ute igår. Standup med lilldockan Dixy. Det var bra, som fan. Sen hängde vi kvar på Viktoria, detta vedervärdiga ställe som jag på något sätt hamnar på.
Sänggången blev sen och vaknandet skedde vid tolv. Frukost förtärdes med Adam vid två och nu sitter jag här. Här på 7eleven and singing my life. Livet som just idag inte är värt att berätta om. Ni är besvikna, jag förstår, det har ni all rätt att vara. Förlåt.

Planen nu är att ta mig hem till mitt dollhouse för en bit sömn och hårfärgning. Senare piff för att ännu senare gå ut. Imorgon ska jag vara en bättre människa. Då ska jag berätta bra.
jo! Det jag kan berätta är att jag har en barnvisa på hjärnan. Det är trevligt.

"I indialand bak Himalayas rand

Där händer det konstiga saker ibland.

Där bodde en trollkarl, han trollade så

att 8 blev 19 och 19 blev 2.

Han trolleritrollade också så att

ett nötskal stack ut som en ståtlig fregatt

Så stjärnorna regnade ner som guldsand

och månen föll som en citron i hans hand.

Men Kejsarn av Kina han sa: "Jag slår vad

att ingen förvandlar sig till lemonad."

"Haha!" ropte trollkarln "Se då på min kraft"

och simsalabim blev han till ett glas saft.

Men solen sken het över risfält och älv

och trollkarln blev törstig och drack upp sig själv."

Men vad fan händer sen?
Fortsätter den inte där?
Jag kan inte minnas.
Inte för mitt liv minnas.

Lite senare: Tack google,

"Det skedde i misshugg, som ni nog förstår,

men det har han ångrat i sjuhundra år. "