Paragraf 12

Jag har blivit utslängd hemifrån. Alltså, jag har inte bott hemma sen september -07, men nu får jag inte längre ha några saker kvar i min pappas förråd. Han körde hem ett gäng bananlådor, påsar och väskor till mina 23 kvadrat. Fan va förbannad jag blev. Jag satt med skit från min barndom upp till knäna.

I lördags städade jag hemma och tog då tillfället i akt att helt osentimentalt gå igenom allt bråte. Jag slängde alla räkneböcker utan att ens titta i dem, vad ska jag behålla dem för?
SO/NO böckerna åkte även de ner i säcken. Men när det kom till mina skrivböcker kunde jag inte behålla min förbestämda nonchalanta attityd. Jag var tvungen att bläddra.
Det var som jag trodde, jag var en lillgammal skitunge.

Jag läste en brevbok. Alla i klassen skrev sånna. De gick ut på att brevväxla med sin lärare. Varför vet jag inte, antagligen för att alla barnen skulle känna sig speciella.
Det var lite som en dagbok, man berättade vad man gjort i helgen, vad man hade tyckt om en lektion och om någon var dum.
Jag fastnade speciellt för ett stycke som löd ungefär såhär "I lördags var jag på teater. Det var en pjäs pappa är med i som heter Guds Bästa Barn. Den handlar om några ungdommar på ett paragraf 12-boende[...]".
Jag tror jag gick i fyran. Tio år gammal och använder uttryck som Paragraf 12-boende. Viste ni vad det var när ni var tio? Jag tror inte jag viste det, men som sagt jag var en lillgammal skitunge.

Jag behöll den boken. Den och några andra historier jag skrivit. Historier jag stulit rakt av från program jag sett på tv.

Det jag behöll fick tillslut plats i en enda bananlåda. Den ska ner i källaren för att glömmas bort tills jag ska flytta, och då ska hela lådan gås igenom igen och jag ska förundras över vilken lillgammal skitunge jag var.