Jag löste en inre konflikt

"Det är klart du ska till Sunkit ikväll!"
Så skrek min inre röst igår förmiddag.
Jag var så uppe i varv efter min fina helg att jag inte lät mig påverkas av de faktum att natten enbart skänkt mig två timmars sömn. Först. Vid fyra började jag gäspa. Petade i mig ett par koppar kaffe. Resultatet jag var ute efter, pigghet, uteblev. När jag vid fem satt på tåget kunde jag inte längre hålla mina ögon öppna. Jag somnade. Vaknade vid tågbytet, somnade om på nästa tåg. Vaknade stationen innan jag skulle av.
"Men nu har du ju tagit en lång powernap, då kan du ju gå till Sunkit!"
Jag gick hem, hem till mitt dollhouse där rullgardinen redan var neddragen och sängen var sådär fluffigt bäddad.
"Om du äter nånting, då blir du pigg och då kan du gå till Sunkit!"
Att laga mat var inte lika lockande som att bara sitta ned. Jag kokade te och rostade fruktbröd. Stärkte upp måltiden med lite russin och hasslnötter. Kollade text-tv.
"Du måste göra dig i ordning nu annars missar du Happy Jossè!"

Jag tog en av de rosa prydnadskuddarna som låg i soffan och satte den över min mentala rösts ansikte. Hon, den där hetsiga jäveln, sprattlade som en nyuppdragen fisk.
- Jag är för trött! Jag vill inte gå till Sunkit ikväll! Jag vill bara sitta här, dricka mitt te och kolla på tv!
Hon lugnade ned sig, slutade skrika och sprattla. Jag tog bort kudden. Hon var död. Det kändes först lite sorgligt, jag kvävde min inre röst, men sen tänkte jag bara she had it coming. Jag drog ut kroppen i trapphuset och lade den i hissen. Sen gick jag tillbaka in i mitt dollhouse, drog en filt om mig och tittade på den utlösande faktorn. Anledningen till att det gick som det gick. Ingen, och jag menar verkligen ingen, får tjata om vad jag ska göra när The Big Bang Theory går på tv.