Fokuserad på Att

Jag är otroligt fokuserad nu. Och mitt fokus ligger på imorgon. Det är imorgon jag för första gången ska läsa min poesi för publik. Fan va jag fokuserar på det.
Tyvärr har fokuset riktiats helt fel. Istället för hur så ligger det på att. Det hjälper mig inte alls. Jag har en tendes att aldrig öva på det jag ska framföra men det kan vara dags att bryta det mönstret. Kanske ska jag ögna igenom dikterna ett par gånger. Kanske läsa dem högt till och med?
Kanske inte. Kanske ska jag bara lite på att jag kan dem. Det är ju jag som skrivit dem. Jag känner dem väl. Orden. Kanske.

Twittertest: Kanske är ett underbart ord. Kanske. Kanske?

Där och Då vs Här och Nu

Helgen har varit en perfekt blandning av nu och då. Fredagen var så då.
Jag gick ut vid tolv, åkte till ankaret. Där var det som det brukar. Som då. Och jag med. Med stökigt hår och röda läppar hade jag en fantastiskt trevlig kväll. På ankaret är alla vänner.

Lördagen var väldig nu. Jag och Anna hade en påstandag som inkluderade shopping, fika på Sturekatten, middag på Texas Longhorn och drink på Malmen.

Jag smakade även lite på framtiden i söndags genom att, istället för att gå ut, somna på soffan. Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt.

~helgens låt~

Nostalgitripp på där och då

Gårdagens tågresa var en av de mest njutbara någonsin. Lyssnade på musiken från en svunnen tid. Musik fungerar som en drog för mig och jag nostalgitrippade. Jag var tillfreds, lycklig, varm. Bröt då och då ut i skrattatacker när jag mindes. Tåget åkte förbi den lilla sjön där vi så många kvällar frusit, sjungit, skrikit, skrattat.

Jag näst intill sprang hem från tåget. Hem till mitt dollhouse för att kicka hårdare. Behöll hörlurarna på. Lade in skivor i cdspelare. Maxade ljudet. Läste gamla dagböcker. Drog på mig min hemmagjorda Kristet-tröja och mina trasiga jeans. Jag nåddade.
Ruset höll i sig även utanför mitt dollhouse. Höll i sig när jag träffade Anna på malmen. SötAnna.
Tyvärr är jag äldre nu. Klarar inte kickarna som jag gjorde förr. Jag tände av. Huvudet sprängde och illamåendet kom krypandes. Jag gick hem och tog mig en sängfösare i form av Snälla Förklara.

Imorse vaknade jag inte av klockan förän den ringt i en kvart. Bakfyllan var ett faktum. Kickstartade dagen med en återställare; Ung och Kåt.

Nu kryper det i kroppen. Vill ha mer. Och jag tar det jag vill ha. Jag smyglyssnar på youtube, lågt lågt. Håller en jämn nivå en bit ovanför normal. Men idag är det fredag. Ikväll kan vad som helst hända.

Twittertest: Syramannen sa att han älskar mig.

Punken är här! Snart kommer våren

Ok. Nu ska jag sluta säga Det börjar snart snöa igen så fort det är lite sol*. För nu har jag börjat känna. Känslan börjar infinna sig. Den där sanna vårkänslan. Det finns bara ett riktigt vårtecken i min värld: Punk.
När våren närmar sig får jag musikcravings. Jag vill inte lyssna på annat än Charta 77, Räserbajs, Radioaktiva Räkor.. Jag ställer mig frågor som jag inte har i huvudet resten av året tex "Vart tog min leopardpyjamasjacka med säkerhetsnålar vägen?" och "hur många lager av trasiga strumpbyxor måste man ha får att hålla värmen?".
Jag känner också ett stygn av sorg i hjärtat när jag kommer på att det var då, nu är nu. Jag vill inte säga att jag är för gammal, men ja.. Då kan aldrig komma tillbaka. Men musiken finns kvar.

Twittertest: Drygar ut arbetsdagens sista timme med Räserbajs.

*Även fast det kommer snöa mer. Ni som säger annat är bipolärwannabies som
vill ha en anledning att skrika av lycka när det är sol och sen gråta oförstående av sorg så fort snön börjar falla, trots att det fortfarande är vinter. Så.

Jag är så jävla här och nu

Fy satan. Jag är jättehungrig. Det var jag inte för en minut sen. Jag var inte det minsta hungrig. Då. Back in the days. Men nu. Ojojoj, akta dig va hungrig jag är!

Om jag nu ska bortse från den här sugande tomheten i magen en stund så skulle jag vilja säga att det här är ganska fantastiskt. Att jag kände när jag blev hungrig. Det är inte ofta man reagerar på det. Det är typ som när man, av en slump*, ser klockan slå om till 22:22.
Eller är medveten att man somnar när man somnar.
Eller ser hur solen åker en bit tillbaka när det slår om till sommartid.

Jag skulle kunna sitta här och skriva liknelser för all framtid, men nu har hungern helt obemärkt att gå över till illamående och smärta. Detta måste åtgärdas: Jag går på lunch!**

*Alltså slump, inte när du har ställt klockan för att få se det.
** Jag har inte bestämt mig för om jag ska börja Twittra eller inte så nu tänkte jag öva lite. I varje blogginlägg tänkte jag längst ned skriva en mening, komprimera hela inlägget till en mening i bästa Twitterstil. Kommentera gärna vad ni tycker om dem***. Utan feedback är jag lost.
*** Men kommentera inte det här "twittern"****. Den var inte på riktigt. Bara en demonstration av hur det kan se ut. Men jag skriver bättre än så.
****Men ni får gärna kommentera inlägget.

Btw; jag är inte hungrig längre...

Våfflor och religion

Igår var våffeldagen. En helig dag. Jag är inte speciellt förtjust i våfflor, men en gång om året är de goda.

Jag bjöds på våfflor hemma hos min syster. Vi fungerar lika, hon och jag. Vi pratar redogörande, ingående, sakligt. Tills vi börjar äta. Då gör roliga röster entré, tankarna går varv efter varv för långt och skrattet regerar. Men plötsligt blir Stina allvarlig. Hon lägger ned besticken och säger
-Är du med i Svenska Kyrkan?

- Ja.

- Har du tänkt gå ur?

- Nej.

- VET du hur mycket man betalar varje år??

- Några hundra?

- 3600! Tre tusen sex hundra!

- Ok.. Ska du gå ut på grund av det?

- Ja, om jag sparar 3600 varje år kommer jag få ett mycket finare bröllop än i en kyrka.

- Men tror inte du.

Stina tittar på mig med på det där sättet som jag så väl känner igen. Ni vet, huvudet är vinklat, ögonbrynen höjs en smula och pannan är något rynkad. Blicken säger men vafan Thea och hon svarar

- Inte så mycket.

Vi fortsatte äta. Kom in på huruvida det stod om ändringen till sommartid i almanackan. Jag sa att det inte gjorde det, hon sa tvärt om. Så jag tog upp och kollade. Hon hade rätt. Jag noterade

- Ja, och fastan börjar idag..

- Men.. Va taskigt. På våffeldagen..

- Du kan nog gå ur Svenska Kyrkan nu Stina.

Fråga inte om ni inte vill veta

Just nu sitter jag på seven eleven. Varför då? Jo, nu ska ni få höra, mina små foster.
Jag har en ledig dag mitt i veckan och jag kunde inte ha prickat in en mer rätt dag. Det är soligt och fint, det är löning OCH det är våffeldagen.
Så, hur spenderar jag denna dagarnas dag? Jo, jag har sovit ut ~sov ända till åtta~, sen lyssnade jag på Håkan en stund. Eller tittate? Jag gjorde båda, för det var hans livedvd som stod på medan jag styrde upp mig själv.
Klockan tolv infann jag mig på Karlavägen 75. Varför? Jo, Foam ligger där och på Foam lunchade jag med min syster. Thats why.
Efter en lovley lunch promenerade jag mot affärerna. Svängde in på Hollywood, med den utlovade cocosbollen till Mattias, och köpte ett par hörlurar. Sen blev det mer affärer, lite mer handlande, sen tunnelbana till Odenplan. Jag tog en uppgång jag egentligen inte skulle ta, men jag k ä n d e verkligen för att gå upp där. Och vet ni vad? Min käre far åkte förbi när jag skulle korsa gatan så han stannade och vi tog en fika.
Jag tog sen en vända inne på Old Touch. När jag sen skulle in mot city igen kände jag för att vila fötterna. Och då såg jag seven eleven. Här finns det både dator och pall.
Därför sitter jag här nu. För att vila fötterna.
Damn, ni ska då veta allt....

Lunch med farmor

- en mycket gammal människa.

Jag brukar luncha med min farmor ibland. Typ, två gånger i månaden. Alltså, det är ingen sån där chick, ta en sallad, snacka om allt fab i livet-lunch. Jag går till ålderdomshemmet och så sitter vi och pratar om väder, vind och jämna plågor. Nu har jag varit där två dagar i rad och idag slogs jag brutalt av en insikt; att hon är sjukt gammal.
Och det var ju inte någon nyhet, farmor har ju alltid varit gammal. Men det var där insikten slog mig; Nej, farmor har inte alltid varit gammal. Hon började inte bara existera i slutet av åttiotalet. Hon har blivit äldre för varje år. Hon började också på noll.

Efter en stund frågade jag henne: När föddes du egentligen?
- 1924.
Jag började tänka. 1924. Vad har hänt sen dess? Allt. Och hon har levt igenom det. Hon har levt igenom allt.
- Men.. Då var du ung och vacker på 40talet..?
- Ja.. Det var jag. Och smal!
- Men... Märkte du av kriget?
- Ja. Man fick handla för kuponger. Jag har dem kvar.

Jag vet inte om ni förstår hur fantastiskt det här är. Den tanten, som funnits så nära i hela mitt liv, kan berätta om det jag försöker googla info om. För hon var där. Där och då. Att jag inte har förstått det här tidigare.

Ja, bättre sent än aldrig kanske. Vilket leder in mig på ett hel annat ämne som kommer i ett annat inlägg.

Svenssonkväll med mörk underton

"Jag röker typ varannan halvtimme.. "
Åh Daniel.. Om du bara tänkte ett halvt varv till..

Igår kom Daniel hem till mig. Vi drack te, tittade på tv, sprang ut och rökte och skvallrade om människor från den lilla staden. Vi nostalgitrippade över brev, sms, helgondagböcker, mail från förr. Från tiden då vi var unga. 2005. Vi är äldre nu. Så mycket äldre. Som tur är uppskattar vi båda samma musik.

Speciellt när man ligger i sängen, lampan är släckt, och sömnen borde fångat en för längesen.
~I aint saying she's a gold digger, but she aint messing with no broke nigger..~

UKD-redogörelse

Då så, foster små. Nu ska jag berätta hur helgen har varit.

Alltså, UKD, ungkulturdagarna. Där har jag spenderat mestadels av min tid. Det hela började i fredags. Då tog jag mig ut via tunnelbana. Men när jag satt där i vagnen slogs jag av hur mycket jag glömt bort att göra; jag hade inte vaccinerat mig, jag hade inte fixat visum, jag hade inte ens med mig passet! Någon matsäck hade jag inte packat med, inte heller kompass och karta.
Visst jag överdriver en aning, men det kändes verkligen som att jag var sjukt långt bort från stan. Men när jag kom av tunnelbanan så blev jag nästan genast trygg, för där såg jag det. Riksteatern. Ambasaen.

Fredagen bestod av enbart nöjen i form av film och föreställningar. Detta såg jag i den här ordningen:
Kenny Starfighter - the begining
Inte ens clownen fick mig att vilja sluta gråta
Dan Då Dan Dog
Anders Celin
Så mycket kultur. Så trevligt. Och så sent jag kom hem! Men på lördagen var det bara att gilla det valda läget och sätta sig på tunnelbanan igen och åka ut till UKD för att göra detta

Lyssna på föreläsningen "The Keff Way" som hölls av Erik Rosales ~Sirqus Alfons sångare~. Inspirerande är bara förnamnet. Efternamnet är som bara den.
Sen gick jag på en workshop i kör. Det gjorde jag inte för att lära mig något utan för att jag hade ett enormt behov av att sjunga. So I did. Jag nöp även solopartiet i I was made for loving you. Yeees.

Söndagen bestod av bara en föreläsning. Den hette Hur man skapar rubriker och hölls av Farid Mädjé. Jag förde anteckningar för glatta livet, lyssnade så där nördigt intensivt, fnissade åt branchens tokigheter och kände ´ja, Ja, JA! Det här vill jag också göra!´.

Alltså, en inspirationens helg utan dess like. Nu m å s t e jag springa. Kan ju inte sitta här och slösa. Herre Zappa, jag ska ju laga köttbullar ikväll!

Monotona tankar

Det är bra med mig. Men jag är i en märklig sinnesstämning; jag tänker monotont.
Mina tankar har inga nyanseringar, de är bara streck. De ska framåt, inga avstickare.
Varken upp eller ned.
Framåt.

F forever

Snart åker jag ut till Hallunda där Ungkulturdagarna ska hållas. Jag är nervös, av olika anledningar. Men mest för att jag åker dit själv och ni som läser bloggen regelbundet vet att jag gör mig bäst online. Irl is tricky... Men anagligen blir det fab. Tre dagar med föreläsningar, förestälningar, film och folk. F.
F is the keyletter. F forever.

Wouldn't it be lovely?

Wouldn't it be lovely?

Lovely ~ Lovely
Lovely

Bacon beats poetry

Visst ja, ni undrar ju naturligtvis hur jag gjorde igår?

Blev det poesi eller blev det hemmakväll?
Jag säger mer än tusen ord med denna bild:

SATC

Jag bor själv. Det är för det mesta väldigt skönt, men ibland kan det bli ensamt. Då får man söka värme hos vänner. Ibland har ens vänner andra planer, då får man gå in i fantasivärlden. Och ibland har man sån tur att någon redan skapat en fantasivärld för dig att kliva in i. Jag pratar naturligtvis om Sex And The City.

För ett par år sen fick jag boxen ~ni vet med alla avsnitt och säsonger~ och jag har varit helt hooked sen dess. Det har blivit en stor del av min verklighet. Större än den verkliga verkligheten. Men kan ni verkligen klandra mig för det? I serien är till och med det sorgliga vackert, det vackra är vackrare och männen.. Männen! Aiden, Berger, Mr Big.. Vilka män har vi i verkligheten? Obama och Fritzl*.
Men jag har funderat. Funderat på vem av karlarna i serien som jag tycker bäst om, som jag skulle vilja göra verklig, hell, vem jag skulle vilja ha ett förhållande med. När jag formulerade frågan blev svaret så självklart; Alexandr Petrowsky.
Kanske mer känd som the Russian.
Han är den finaste mannen i hela serien, gammeldags, romantisk, konstnärlig.

Nu finns det säkert några som tycker att han var en dålig man. Att han inte hade tid för henne, att han lät jobbet gå före, osv.
Men påriktigt, det var hon som inte gav det tillräckligt med tid, det var hon som var egoistisk, och det var hon som inte förstod honom. Alls.

Jag tänker avsluta här, jag märker nämligen att jag är på tok för passionerad i ämnet. Men jag vill bara säga som så; Jag skulle bli överklycklig om jag fann en man som Alexandr Petrowski,
mer känd som the Russian.

*Jag är inte speciellt uppdaterad om verkligheten. Har nya män kommit på tal?

Hah!

Jag ser det snöar... Det var väl roligt?
- Nej, kanske inte. Men jag hade rätt.

High on life

Jag älskar när man står vid ett övergångsställe som har cykel-ljus. Ni vet, så det blir gult innan grönt.
Att man då hinner ta två steg innan det hunnit slå om till grönt.
Två säkra steg, innan grön gubbe.
Det är ju fantastiskt.

Internet Utforskaren

I samband med utforskandet av internet hittade jag Soho Dolls. Jag har missat dem helt. Varför är det ingen som berättar om sånt här bra? Varför kan ingen poka mig om vettiga saker som dessa. Varför uppar ingen mig om bra musik?
Tur för mig att internet finns. Internet, jag säger då det..

Sicken upptäckt!

Jag har precis hittat "nästa blogg"-funktionen. Fina grejer, må jag säga.
Sånt hade vi inte på blogg.se!

Jag har hittat en helt fantastisk liten blogg med inredning. Jag är inte så intresserad av att läsa om soffor, bord, lampor och så vidare i evighetens evighet, men den här bloggen var fantastisk!
http://evylexdesign.blogspot.com/
Och så har hon gjort en trevlig låtlista. Jag blir bara så glad.
-Internet, va, vad säger ni?

Ikväll - vad göra?

Ikväll har jag inte några planer. Vad gör man med en sån kväll? Ska jag stanna hemma och äta bacon kanske? Eller ska jag åka till hornstull och lyssna på lite poesi? Det var je några veckor sen jag var där. Jag behöver inspiritation, har inte skrivit "dikter" på ett tag nu.
Jag vet inte. Jag har ju tågresan hem att bestämma mig på.

Jag tolkar så mycket jag vill. . .

"Min sköna! Jag högaktar dig från djupet av min själ.
Jag ser upp till dig och är dig tacksam.
Jag saknar dig så.

Tiden är mogen, precis som jag.
Men för att komma nära mitt inre
måste du krossa mig."

En otroligt trevlig kväll

Igår kom Anna hem till mig. Anna är min papas kvinna och hon fyller år idag ~GRATTIS!~. Jag kan inte vara med och fira henne i helgen så jag bjöd hem henne på middag.
Jag bjöd på entrecôt och en röra på avokado/keso/valnötter. Mycket gott. Jag är fantastisk på att steka kött. Sen åt vi en liten choklad/mint/mandelmassa-kaka till efterrätt.
Sen satt vi och pratade. Pratade om vad som hänt genom åren, vart vi står nu, vart vi kan hamna. Hon fick läsa några av mina "dikter". Hon läste dem högt vilket var nyttigt för mig. Jag känner mig trygg i att läsa en av dem högt ~för det är snart dags för det~.

All and all, en mycket trevlig kväll.

Och titta, jag fick en fin liten vårbukett också.

Mer sånt! Mer gåvor till värdinnan!

Väderlekar

Ja alla går ju tiden i förväg så jag ska följa detta:
Känner ni att hösten är här? Som vi har väntat! Äntligen!

Nej men påriktigt, sluta tjata om att det är vår. Det är inte vår, och det vet ni. Det är fortfarande viter, svensk sådan. Och jag vill inte höra ett klagande ord när det börjar snöa igen.

Jag kan ge er ett tips, ni som lever i Sverige med allt det innebär, ni som inte vill acceptera landets väder; Gör väderlekar!
Det är något jag har hittat på för att få omvärlden att kännas trevligare då vädret inte är det man kanske önskar.

Det jag gör är att leka att jag är någon annan stans beroende på vilket väder det är.
Till exempel när det regnar och är mörkt; då är jag i Paris.
Då det snöar och jag halkar i varje steg; då är jag i 30-talets New York.

Testa själva. Det funkar.

Igår, förstår ni, då...

Gårdagen var trevlig. Mycket trevlig, på min ära. Då jag och Linn inte träffats sen surströmmingsskivan -07 så hade vi en del att prata om. Paris, karlar, New York, uteställen, skola, LA, framtid, dåtid, här och nu. Det var så mysigt. När Linn sen åkte hem underhöll jag mig själv med att titta på Ballar av Stål. Visst, det var roligt, men jag ramlade ju inte av stolen.

- Och visst går det lite för sent..? Vissa har faktiskt ett jobb att gå till.

Jag fördrev reklampauserna med att ta egobilder.

- Sån är jag!

Tack och adjö för idag

Jag trodde då aldrig att denna arbetsdag skulle ta slut. Men jo då, om en halvtimme är det jag som signar ut, som Mange Schmidt hade sagt. Då ska jag träffa en vän. Vännen är en kvinna jag känt sen jag föddes, men inte träffat på över ett år. Det är märkligt hur man kan låta tiden gå.
Hon ska komma hem till mitt dollhouse och vi ska äta middag. Nu är jag lite trött, men jag tror å det bestämdaste att det kommer bli en trevlig kväll.
-Tja, det blir det när jag klivit av tåget efter min en timmes långa hemresa.

Hur ska ni spendera denna måndagsafton, foster små?
Glöm för Zappas skull inte att titta på Ballar av Stål som har premiär ikväll! Jag tror det blir fantastiskt roligt. Så.

Värdinnan står vid dörrn

Förra veckan fattade jag ett beslut. Det beslutet handlade om att jag måste börja ta det lugnare, för det måste jag verkligen. I några veckors tid har jag prioriterat socialt liv, utgångar och andra trevligheter framför lugn och ro. Inget fel i det.

Men när trevligheterna inte längre är roliga, när utgångarna handlar mer om flykt och det sociala känns forcerat så är det ~för att tala som ett barn av min tid~ ovärt.

Istället går denna vecka i hemmets och lugnets tecken. Jag ska bjuda på tre middagar hemma hos mig, delta i ungkulturdagarna och eventuellt gå på en Mia Törnblom-föreläsning.

Värdinnerollen är något jag är ovan vid men något jag absolut och verkligen vill fördjupa mig i.

Igår var fröken Holm och fikade hos mig. Vi skulle prata burlesknummer, så jag matchade fikan efter det; chokladmoussebakelse med guldglitter, kakor, croissanter och pärondryck med ciderkaraktär.

- Det ska nog bli en fantastisk värdinna av mig.

Frosseri

Frosseri. Det har varit helgens ledord. Frosseri.
Frossade i sömn mellan fredag och lördag. I 16 timmar sov jag. Det var oförskämt behagligt.
Sen hade jag och min kära mor en glad dag på stan. Vi började med en fika på Sturekatten. Underbart fik. Jag bestämde att det var lokala giffelhelgen = Frosseri.

Efter att ha vandrat i flera timmar så gick vi in på malmen och tog en drink för att sedan äta middag på en närliggande restaurang. Mycket trevligt.

Efter middagen gick jag åter igen till malem. Då för att möta upp Anna och Matte. Det var en trevlig dag, kväll och natt.

Tack alla inblandade!

Nu: sömn

Jag har inget att säga. Jag kommer inte ha något att berätta om efter helgen heller. Jag är bara trött. Det ska jag råda bot på i helgen. Jag ska sova. Sova ut påriktigt. Nu ska jag bara klara av den sista prövningen; hålla mig vaken under hemresan.

Men, ta hand om er, foster små, så hörs vi.

Do you hear the people sing?

Just nu lyssnar jag mest på Les Miserables. En fantastisk musikal. Hela deras jubileumskonsert ligger uppe på youtube.

Den här låten hade jag inte hört på flera år. Kom ihåg hur jag älskade den. Jag älskade den så pass mycket att jag laddade ned den och hade den som ringsignal. Detta var för längesen. På den tiden då ringsignalerna bara var pip. Men åh så lycklig jag blev av att bära med mig låten vart än jag gick.

Debuten är spikad

Igår var jag på UnderBaraBar. Det var spokenword och en riktigt bra kväll. Alla poeter var duktiga. Och jag blev lite nedslagen. Det är dumt att jämnföra sina egna, nyskrivna texter med dem som läses upp av etablerade poeter. Men jag gör det ändå. ~ Jag är så dum!~
Nej, det är jag naturligtvis inte. Jag är bara lite osäker, skakig, nervös.. Jag har nämligen tackat ja till att läsa en dikt på en poesikväll. Ingen stor grej, opretantiöst och litet, men det blir första gången jag läser upp en egenskriven dikt. DET är en stor grej. Och mitt namn kommer stå på affischerna. Mycket att stressa upp sig över..

Men det är bara att ta sig i den berömta kragen, gilla det valda läget. Nu ska jag renskriva ett sönderkluddrat papper.

- Så hur var det?

En mycket trevlig kväll med teater, middag, skratt och gråt.

Föreställningen var fantastisk. Helt fantastisk. Och ja, jag grät. Då jag varken läst Medea eller sett något tidigare uppsättning så har jag inget att jämnföra med. Vilket jag tror är bra. Jag tyckte den var helt lagom lång ~80 min~ och scenografin var perfekt ~fem betongpelare~.

Och så måste jag verkligen berömma Naomi Rapace. Hon var på scenen hela föreställning, inte en enda paus. Otroligt skicklig skådespelerska. Florhatten av!

Medealand

Ikväll ska jag vara kulturell och gå på teater. Det var längesen sist. Det är "Medealand" som ska avnjutas. Eller, avnjutas, jag vet inte det jag. Jag har hört att den ska vara hemsk. Riktigt hemsk. Jag kommer gråta, det har min källa sagt. Och källan är pålitlig. Det är min käre far som är källan, och han kan pjäsen. Han är nämligen med i den. Jag vet bara ett fåtal saker om föreställningen; att det är en tragedi utan dess like och att den ska vara fantastisk. Jag vet en till sak men den tänker jag inte avslöja här.
Jag återkommer imorgon med en recension.

Här är jag

God middag.

Inläggen som publicerats är från min gamla blogg. Ja, jag har bloggat tidigare men jag kände att det var dags för en nystart.

Jag är inte ett så stort fan av pressentationer så ni får helt enkelt lära känna mig med tiden.
- Nej! visst fan! Jag har ju bara 30 sekunder på mig att få er att bli intresserade.

Ok, ni ska få en pressentation i form av en gammal hederlig lista.

J a g är 21 år och bor i Stockholm
J a g är skriver "poesi" och gör snart min debut på en öppen scen.

J a g jobbar som receptionist och arrangör men...

J a g försöker slå mig in i burleskbranchen.

J a g är väldigt intresserad av kläder så shoppingbilder kommer då och då att poppa upp men Dagens Outfit-bilder kommer lysa med sin frånvaro ~men vem vet, ny blogg=nya vanor?~

J a g följer bloggbudet "Personligt med inte privat", dvs att jag inte ägnar mig åt att hänga ut människor. Ibland kanske jag försöker mig på att namedroppa, men då handlar det oftast om människor som få vet vilka det är så det är ganska pointless..

J a g är nykterist

...Och så här ser jag ut Välkomna till mitt bloggkalas

But please; bring your own diamonds!

Min vän konstnären

2009-01-30

För ett par dagar sen var jag med om något fantastiskt. Jag satt på tunnelbanan och en man satte sig mitt emot mig. Han hade vita kläder med stänk av målarfärg, håret såg ut som mjuk stålull och hans ögon hade en otrolig skärpa.
Han bläddrade i en bok, tyvärr såg jag inte vilken. Men den var vit och tummad. Jag betraktade mannen. Jag stängde till och med av min iPod för att kunna koncentrera mig helt på honom. Han skakade på huvudet, höjde ett finger i en snilleblixt. Jag drog ett djupt andetag genom näsan. Han luktade ingenting. Jag hade föreställt mig att han skulle dofta svagt av olivolja, eller i alla fall terpentin, men ingenting. Ingenting alls.
Efter en stunds intensivt betraktande så hände det. Det. Det fantastiska. Jag hörde hans tankar. Det var svårt att hänga med. Det var mycket som hände under täcket av mjuk stålull. "Vi måste.. Vi måste studera det närmre. Närmre närmre. Närmare. " Och så slog han upp en ny sida i boken. Han slog upp en sida på måfå. Betraktade sidan lika intensivt som jag betraktade honom. "Men det stämmer inte. Måste studera. Närmre." Jag tänkte Vilken fantastisk hjärna. Vilken intensitet. Hans blick mötte min. Jag undrade om han kunde höra mig. Jag tänkte nya tankar, försökte tala med honom. Men han svarade inte. Han bara fortsatte med sina egna tankar. Jag frågade mig själv om jag blivit galen. Frågan dröjde sig kvar inom mig i mindre än en sekund. Jag såg mig omkring. Människorna runt mig och min vän stirrade. Stirrade på sättet man gör när man inte får stirra. Till slut såg även jag det; Han rörde på munnen. Han talade högt. Jag hörde inte min väns tankar. Jag var inte galen.
Men min vän, han är nog galen.

Jag klev av tunnelbanan. Jag saknade min förlorade nyfunna vän. Min vän konstnären. Mannen med de intensiva tankarna. Mannan med skärpan. Mannen med galenskapen. Om jag ser honom igen ska jag fråga vilken bok han skulle rekommendera om jag vill veta sanningen. Jag är säker på att han har ett perfekt förslag.

Evreka!

2009-02-18

Jag blev igår frågad varför jag är så asexuell.

~Ja, frågan togs helt ur luften~

Jag tänkte inte skriva om det. Det har inte med nånting att göra.

Men jag tänkte berätta att jag än en gång slagits av en insikt.

Den än är rörande män. En man. Mannen.

Ni vet, han som jag inte letar efter men ändå har i mitt medvetande.

Jag har nu kommit på vad jag söker ;en man jag inte vill förändra.

Så enkelt.

~Men det gör det hela mycket svårare~

Jag man inte dansa ironiskt!

2009-03-02

Faktum är att jag inte kan dansa alls. Det är ett problem, det hämar mig. Det är mitt handikapp. Speciellt vid utgångar så som i helgen.

I lördags var jag ute med Anna ~och en hel drös andra människor~. Först var vi på Obaren. Det gick bra för då stod vi vid ett bord.

Men sen gick vi till spyan. Där ville ingen stå still, än mindre sätta sig i nån soffa. Alla ville dansa. Och prata. Samtidigt! Jag förstod inte hur detta skulle vara möjligt. Men på något sätt funkade det för allihop. Utom mig. Jag stod där. Lika stilla som blixten på min tröja. Men det värsta är ändå när alla ska fuldansa. Det betyder aldrig att någon dansar fult, det betyder bara att man släpper hämningarna och går bananer. Och oftast ser det bra ut, ibland porrigt, ibland roligt. Men alltid bra. Jag blir då om möjligt ännu stelare än innan.

Min nya väg

2009-03-0



Jag har hittat en ny väg som jag valt att gå. Den känns bra, jag trivs. Alltså inte en väg i livet. Nej, till tåget.

Vägen går förbi en yogastudio. Den ligger i en källare. I källaren yogar en man. Han yogar på riktigt. I bara kalsonger. Varje morgon är han där. Varje morgon ser jag honom i en ny omöjlig position, inbäddad i det mjuka skenet från stearinljusen. I den bistra morgonkylan gör han, och bara han, livet värt att leva.

Sen sitter jag lugn, mitt i mitt inre centrum, på tåget och fantiserar om kanelté, orientaliska mattor och bergstoppar.

TantDecibel

2009-03-08



Jag har blivit en liten tant. I mitt huvud flyter fraser som håhå jaja och det kanske är dags att tänka på refrängen runt. Ord som FAB och Lovely har bytts ut mot Ack och Trevligt!.
På cafeer letar jag efter småkakor och igår när jag ~för mig själv~ gnälde över mina fina men lite trånga skor läxade jag genast upp mig själv med vill man vara fin, får man lida pin.
När klockan passerar 22.00 börjar jag gäspa och tänka på att det faktiskt är en dag imorgon också.

Jag undrar: När hände detta? Tantiga drag har jag alltid haft, men nu har det blivit mer en livsstil än ett charmigt attribut. Det har gått överstyr. Det är inte ok.

Håhå jaja, det ska bli ändring på det här. Sanna mina ord! Men inte idag, det är ju en dag imorgon också..

- Whatever happend to fun?!

2009-03-10

2009-03-10

Det är dags för en nystart. Och jag kunde inte fått en bättre dag att starta om på;
Har ni sett hur vackert det är ute?
Snön har en fantastiska förmåga att gömma sånt man inte vill se.
Den slätar ut alla ojämnheter och gör allting så självklart.

Det berömda privatlivet

2009-03-10

Är det något jag avskyr mer än fuskpäls så är det människor som fotar utan att be om lov. Jag var med om det nu. Igen. På jobbet. Jag sa till honom att han gärna fick ta bilder här men att jag inte ville vara med. Så här löd konversationen

- Vadå, är du efterlyst eller?
- Nej men jag vill inte bli fotograferad när jag jobbar.
- Ah men sätt upp en skylt då.
- Jag tycker inte att det ska behövas. Vanligtvis frågar man innan man tar en bild på en person.
- Jag fotade ingen person!
- Du fotade mig!
- Du, det här är min kamera, och bilderna är för privat bruk.
- Snälla, respektera att jag inte vill vara med på bild. Du kan ta en ny bild när jag inte sitter här.
- Gå och göm dig!

Och så gick han. Förresten, sa jag att han var över 50. Och att hans fru stod brevid och skrattade nervöst hela tiden.

Jag blir så otroligt illa berörd, sånna här saker skakar mig påriktigt. Det är så frustrerande när det inte går att nå fram. När man märker att 'denna människa bryr sig verkligen inte'.

Jag önskar jag hade tagit hans namn, än bättre en bild på honom så jag kunde veta vad jag skulle se upp för i fortsättningen. Nu minns jag inte ens hur han såg ut.

~ Och vad 'privat bruk' betyder vill jag inte veta ~