Jag är så jävla här och nu

Fy satan. Jag är jättehungrig. Det var jag inte för en minut sen. Jag var inte det minsta hungrig. Då. Back in the days. Men nu. Ojojoj, akta dig va hungrig jag är!

Om jag nu ska bortse från den här sugande tomheten i magen en stund så skulle jag vilja säga att det här är ganska fantastiskt. Att jag kände när jag blev hungrig. Det är inte ofta man reagerar på det. Det är typ som när man, av en slump*, ser klockan slå om till 22:22.
Eller är medveten att man somnar när man somnar.
Eller ser hur solen åker en bit tillbaka när det slår om till sommartid.

Jag skulle kunna sitta här och skriva liknelser för all framtid, men nu har hungern helt obemärkt att gå över till illamående och smärta. Detta måste åtgärdas: Jag går på lunch!**

*Alltså slump, inte när du har ställt klockan för att få se det.
** Jag har inte bestämt mig för om jag ska börja Twittra eller inte så nu tänkte jag öva lite. I varje blogginlägg tänkte jag längst ned skriva en mening, komprimera hela inlägget till en mening i bästa Twitterstil. Kommentera gärna vad ni tycker om dem***. Utan feedback är jag lost.
*** Men kommentera inte det här "twittern"****. Den var inte på riktigt. Bara en demonstration av hur det kan se ut. Men jag skriver bättre än så.
****Men ni får gärna kommentera inlägget.

Btw; jag är inte hungrig längre...