Min vän konstnären

2009-01-30

För ett par dagar sen var jag med om något fantastiskt. Jag satt på tunnelbanan och en man satte sig mitt emot mig. Han hade vita kläder med stänk av målarfärg, håret såg ut som mjuk stålull och hans ögon hade en otrolig skärpa.
Han bläddrade i en bok, tyvärr såg jag inte vilken. Men den var vit och tummad. Jag betraktade mannen. Jag stängde till och med av min iPod för att kunna koncentrera mig helt på honom. Han skakade på huvudet, höjde ett finger i en snilleblixt. Jag drog ett djupt andetag genom näsan. Han luktade ingenting. Jag hade föreställt mig att han skulle dofta svagt av olivolja, eller i alla fall terpentin, men ingenting. Ingenting alls.
Efter en stunds intensivt betraktande så hände det. Det. Det fantastiska. Jag hörde hans tankar. Det var svårt att hänga med. Det var mycket som hände under täcket av mjuk stålull. "Vi måste.. Vi måste studera det närmre. Närmre närmre. Närmare. " Och så slog han upp en ny sida i boken. Han slog upp en sida på måfå. Betraktade sidan lika intensivt som jag betraktade honom. "Men det stämmer inte. Måste studera. Närmre." Jag tänkte Vilken fantastisk hjärna. Vilken intensitet. Hans blick mötte min. Jag undrade om han kunde höra mig. Jag tänkte nya tankar, försökte tala med honom. Men han svarade inte. Han bara fortsatte med sina egna tankar. Jag frågade mig själv om jag blivit galen. Frågan dröjde sig kvar inom mig i mindre än en sekund. Jag såg mig omkring. Människorna runt mig och min vän stirrade. Stirrade på sättet man gör när man inte får stirra. Till slut såg även jag det; Han rörde på munnen. Han talade högt. Jag hörde inte min väns tankar. Jag var inte galen.
Men min vän, han är nog galen.

Jag klev av tunnelbanan. Jag saknade min förlorade nyfunna vän. Min vän konstnären. Mannen med de intensiva tankarna. Mannan med skärpan. Mannen med galenskapen. Om jag ser honom igen ska jag fråga vilken bok han skulle rekommendera om jag vill veta sanningen. Jag är säker på att han har ett perfekt förslag.