Kickad uppåt

Idag är en bra dag. Solen har sparkat upp mig några nivåer men mitt jobb gör även sitt för att förgylla mitt liv.
Midsommarafton är inte längre en röd dag. Jag var inställd på att jobba i alla fall halvdag på fredag. Men icke.
- Nej men du vet Thea, du är ledig på fredag. Det är ju en afton. Och så jobbar du halvdag på torsdag. Du vet dag innan röd dag...
Och för att få mig ännu några nivåer högre fick jag veta att jag får en liten bonus, en så kallad semesterpeng.

Idag tänker jag inte klaga på nånting, mitt liv är på tok för bra för det.

Jag bjuder på en glad bild dagen till ära.

Lika simpel som er

Jag har fått bevis på att jag är en precis lika simpel människa som alla andra. Fan också.
Jag är glad idag. Och pigg. Tittar runt omkring mig med hungriga ögon och tänker "vilken härlig dag det här är ändå."
Varför?
- Solen.
Den där förbannade solen som jag hävdat inte påverkat mig med sin frånvaro. Jag står ju över sånt! Jag är inte en av dem som stänger in mig i en vattentät bubbla när det är mulet. Trodde jag.
Trodde fel.
Det är precis det jag har gjort. Hela helgen har jag gömt mig i mitt rosa dollhouse, livrädd för att den tråkiga himlen ska färga av sig på mig. Men nu, idag, när solen är framme vill jag inte längre vara inne. Idag var första gången på en över en vecka som jag inte sov på väg till jobbet. Behövde inte. Jag satt vid fönstret och kisade mot solen istället.

Jag är så simpel, så simpel, men det gör ingenting för det är sol idag.

Irl-twitter

Jag hittade ett nerklottrat papper instucket i mitt block. Det var mina anteckningar från en tunnelbanefärd mellan slussen-rådmansgatan för några veckor sen.
Jag är en sån där som sitter med hörlurarna på, jämt, men poden behöver inte alltd vara på. Jag fejkar mitt musiklyssnande ibland. Varför? Jo, för att jag ska kunna lyssna på mina medresinärer utan deras vetskap. Fiffigt va?
Nå väl, klottret var deras samtal. Det var inte alls samanhängande, jag hade skrivit ned det jag hann. De pratade i mun på varann. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur de kunde svänga så i "samtalet" utan att tappa varandra. Tills jag förstod; de pratade inte med varandra. De pratade. Punkt. Som twitter, fast i tal. I hopp om att någon skulle höra, annars ingen fara, bara att skicka ut ett nytt meddelande.

Gruppen jag lyssnade på bestod av åtta slynglar som inte någon av dem var många dagar äldre än arton.

- Haaalva inne, haaaaalva inne! *sjungandes*
- Ge mig en öl! så ska du se jag vaknar till *sjungandes*
- ...så åker vi in och köper finskor till mig...
- Kom vi tvåa? Vilka vann?
- Det är en brat som pratar i högtalarna.
- Jag röstade på nått knarkarband..
- Jag röstade på Kenny and the Knutters, de ligger i 90 och samlar damm.
~här uppstod kontakt~
- Vart är Michell ikväll?
- I Småland!
- Med Mackan?
~kontakt~
- Aldrig i livet att jag går dit...
- Nu tutar det upptaget. Vilken jävla skitmobil jag köpt . . .
- Ska vi köpa 3.5or och pimpla vid bromma plan?
- Ska vi gå till Nivå 22?

Låtarna

Då helgen haft en grå ton har min musik självklart gått i samma muntra färgskala.
Här är ett par låtar jag lyssnat sönder. Inte sönder, de är inte trasiga, de är fortfarande helt underbara.

Helgen

Ni har väl vid det här laget förstått att jag är trött?
Ni förstår väl då att det inte är prio ett för mig att gå i regnet till seven eleven för all blogga?
Ni är ledsna för det, men det är ok med er. Ni vill mig bara väl.
Så bra.

Så hur mår jag nu efter helgen? Ärligt? Jag är så trött, så oändligt trött!
Hur detta är möjligt vet jag inte. Jag har gjort allt i min makt för att göra så lite som möjligt den här helgen.
Vad är då det lilla jag gjort?
I fredags var jag ute. Tanken var att se Hoffmaestro, men det var fullt så vi åkte till Skeppsbar istället.
Lördagen var städdagen med stort s; Städdagen.
Jag rensade ut skräp, dammtorkade, dammsök, skrubbade badrummet, diskade, bäddade rent, gick med papper och flaskor. Det är riktigt prydligt hemma nu.
Jag tog också en paus i fejandet och köpte (Sökarna) på dvd.
Söndagen spenderades i mitt nystädade dollhouse. Sömn blandades med film, special k och kanelté. En mycket behaglig dag.

Trots lugnet är jag trött, så förbannat jävla trött. Men kaffet är svart och herr Flincks röst ljuder ur högtalarna så det ska nog gå bra det här.

Nyvakna dagar

Jag är inte sjuk, inte sjuk. Jag är bara trött, så oändligt trött.
Men jag är inte sjuk, inte sjuk.

Jag är verkligen löjligt trött. Det har resulterat i att jag är nyvaken fyra gånger per dag.
- Fyra gånger, låter mycket.
Ja, det kan det göra, men se här; Jag vaknar vid sex på morgonen ~nyvaken 1~. Sen vaknar jag efter att ha sovit på tåget ~nyvaken 2~. Sen vaknar jag någon gång på dagen efter att ha sovit en halvtimme på lunchen ~nyvaken 3~. Slutligen vaknar jag vid sextiden efter tågresan hem ~nyvaken 4~.

- Men varför sover du så mycket, Thea?

Jo jag är så trött, så förbannat jävla trött.
Men jag är inte sjuk, inte sjuk!

Upplevelsen som brädar P&L

Planen var att åka på festival. Festivalen heter Peace and Love. Jag var sådär galet på.
Nu har vädret varit dåligt i flera dagar, pengar känns dyrbart, tältliv lockar inte alls
och det var egentligen bara ett namn som fick mig att vilja åka dit ~Håkan Hellström~. Påheten har avtagit.

Håkan ska spela i gbg i September. Jag vill inte åka buss till Borlänge för att frysa i en vecka. Jag tycker verkligen inte om att äta ravioli direkt ur burken.
Men vad kan hålla mig hemma? Vad kan väga upp flera dagars live musik? Vad kan jag uppleva på hemmaplan?

Jag har hittat svaret.

Thorsten Flinck på Dalarö Strand Hotell 26/6.

Jag ska dit, ska du?

Jag behöver energi

Jag vill åka någonstans. Vart vet jag inte. London kanske? Är det London jag ska till? Eller finns det något annat i världen som ska ses? Jag har inga direkta tankar om det, jag vill nog bara inte se Stockholm på ett tag. Stockholm är tjatigt. Jag är trött på Stockholm. Stockholm är trött.

Sökarna

En av händelserna som gjorde helgen utomordentligt fab var lördagskvällen. Lördagskvällen spenderades på något så ovanligt som en filmkväll. Jag och Johan tittade på två stockholmsfilmer. Sånna filmer direkt från verkligheten. Den ena var Stockholm Boogie och den andra var Sökarna.
Sökarna hade jag aldrig sett. Den gjordes i början av nittiotalet, en tid jag var för liten för att uppleva. Jag är egentligen inte påväg någonstans nu, inte annat än till att jag älskade filmen. Jag blev också irriterad på mig själv för att jag inte sett den förän nu. Sen slog mig tanken 'kanske finns det fler som inte sett den. . .'. Så jag kollade tuben. Där låg den, upphackad i tior. Och nu ligger den här hos mig. Ni måste se den. Enjoy!

~Yes yes, såhär var det på nittiotalet. Precis såhär.~

Så skrämmande rätt

Helgen har varit händelserik. Det är allt jag har att säga om det för tillfället. Nu vet ni det.

Något ni kanske inte vet är att jag varit ett stort Magnus Uggla-fan. De senaste åren har det inte blivit mycket Uggla. Det har inte legat rätt i tiden. Men nu, nuu är det så otroligt rätt. Lyssna på musik, HÄR, i min blogg!

Andra favoriter är låtar som Rock and Roll Revolution, Ge livet en chans, Viktoria, Vi 2 (till dom otrogna), Någon som dej, Skandal Bjåtis, Hallå, Bobbo Viking, ja, listan kan göras lång men känner jag er rätt så har ni varken lyssnat på låtarna eller läst listan. Så vi stoppar det här inlägget nu.

Förbjudna fantasier

Jag kör fortfarande inga kolhydrater efter 14:00. Det är en bra grej men det ger mig märkliga drömmar. Eller; dagdrömmar. Fantasier. Fantasier om pulvermos.

Pulvermos har blivit symbolen för det dekadenta. För den förbjudna njutningen.
Pulvermos är de där löjligt dyra skorna, en spontanresa till New York, exet du inte släppte.
Omöjligt. Pulvermos är out of reach. Just nu.
Just nu är pulvermos så avlägset det kan bli. Men imorgon, imorgon är det lördag och då är jag fri att äta vad jag vill - när jag vill. Imorgon ska jag äta pulvermos fem över två. Även om det är det sista jag vill ha så ska jag äta det. För att jag kan.

pudra framstjärten med pulvermos

Ibland är idag

Ibland får man beställning på senap.
Ibland får man erbjudanden om 40 minuters fri lek i utbyte mot lite klotter.
Ibland får man beröm för ett jobb man gjorde för ett par månader sen.
Ibland ska man hitta ett hus man inte besökt sen 2006.
Ibland stressar man upp sig över sitt förflutna.
Ibland blir man så tacksam för sin nutid.

Man är jag och ibland är idag.

Moder Teresa och WonderWoman i ett

På tunnelbanan. Jag är en av få som står på den förbjudna delen av plattformen. Ni vet, den vita delen lite för när kanten. Allt för att få en sittplats. Rusningstrafiken var över men vagnarna fylldes snabbt på med folk. Men jag fick en sittplats.
Vid medis klev en tant på. En sån där gammal, späd sak som till sättet påminner om en fågelunge. Hon klamrade sig fast vid en av de gula stängerna. ~Hon lär ju ramla~. Tåget började rulla och mycket riktigt började tanten tappa balansen. ~Varför kan inte någon bara ge henne sin plats?~ Tanten höll nu i det där smutsiga räcket med båda händerna.

Jag reste mig upp, drog av mig hörlurarna, lade en hand på tantens axel och frågade
- Vill ni sitta ned?
Hon hörde mig inte, tittade bara med förvirrade och skrämda ögon.
- Vill ni sitta ned? frågade jag igen och gestikulerade mot sätet.
Hennes mun sade ingenting men hennes ögon sa ja, Ja, JA!.
Jag räckte henne min hand och hon tog den. I samma stund som hon släppte taget om sjukdomsspridarräcket kom en kurva. Tanten var påväg mot golvet. Jag böjde mig snabbt för att fånga upp henne i en omfamning för att sedan boxera henne till stolen. När hon satt säkert släppte jag taget och sträckte på mig.

Sträckte mig och såg mig runt i fyrorna. Mötte mina medresinärers blickar. Kunde riktigt känna deras beundran för mitt hjältedåd. En kvinna mimade "Bra gjort". Andra nickade instämmande. Jag tittade uppfostrande på dem. "Ni måste ta ert ansvar. Ni måste försöka. Nästa gång är det er tur. Jag tror att ni klarar det."

Jag klev av tunnelbanan under applåder och jubel. Ett barn kom fram med en bukett prästkragar. En man skakade min hand intensivt. En mor kom fram och bönföll mig att signera hennes baby. Vad som hände med tanten jag räddade livet på?
Hon insisterade på att skriva in mig i sitt testamente. Jag vill inte prata summor, men vi kan väl säga att min ekonomiska framtid är säkrad.

Tänk på det nästa gång ni ser en tant utan sittplats på tunnelbanan, ni har allt att vinna.
Och så jobbigt är det inte för ett par friska ben att stå ett par stationer!

Jag löste en inre konflikt

"Det är klart du ska till Sunkit ikväll!"
Så skrek min inre röst igår förmiddag.
Jag var så uppe i varv efter min fina helg att jag inte lät mig påverkas av de faktum att natten enbart skänkt mig två timmars sömn. Först. Vid fyra började jag gäspa. Petade i mig ett par koppar kaffe. Resultatet jag var ute efter, pigghet, uteblev. När jag vid fem satt på tåget kunde jag inte längre hålla mina ögon öppna. Jag somnade. Vaknade vid tågbytet, somnade om på nästa tåg. Vaknade stationen innan jag skulle av.
"Men nu har du ju tagit en lång powernap, då kan du ju gå till Sunkit!"
Jag gick hem, hem till mitt dollhouse där rullgardinen redan var neddragen och sängen var sådär fluffigt bäddad.
"Om du äter nånting, då blir du pigg och då kan du gå till Sunkit!"
Att laga mat var inte lika lockande som att bara sitta ned. Jag kokade te och rostade fruktbröd. Stärkte upp måltiden med lite russin och hasslnötter. Kollade text-tv.
"Du måste göra dig i ordning nu annars missar du Happy Jossè!"

Jag tog en av de rosa prydnadskuddarna som låg i soffan och satte den över min mentala rösts ansikte. Hon, den där hetsiga jäveln, sprattlade som en nyuppdragen fisk.
- Jag är för trött! Jag vill inte gå till Sunkit ikväll! Jag vill bara sitta här, dricka mitt te och kolla på tv!
Hon lugnade ned sig, slutade skrika och sprattla. Jag tog bort kudden. Hon var död. Det kändes först lite sorgligt, jag kvävde min inre röst, men sen tänkte jag bara she had it coming. Jag drog ut kroppen i trapphuset och lade den i hissen. Sen gick jag tillbaka in i mitt dollhouse, drog en filt om mig och tittade på den utlösande faktorn. Anledningen till att det gick som det gick. Ingen, och jag menar verkligen ingen, får tjata om vad jag ska göra när The Big Bang Theory går på tv.

You shook me all night long

Foster, foster. Såhär;
Jag var på ankaret igår. Jag sjöng. Jag var bra. Jag såg till att det filmades. Typ.

Min vän använde sig av min mobil som jag inte tidigare filmat med och därmed inte visste att den inte spelade in klipp längre än 20 sekunder. Alltså, det är inte lönt att lägga upp något av klippen för det ger ingen som helst uppfattning om hur det var.

Det var galet. Jag fick en italiensk fanclub. Ett gäng som skulle åka till SRF. De älskade mig, och jag dom.

Jag fick beröm. Under hela kvällen tilldelades jag fina kommentarer från främlingar. Men en sak jag har märkt är att folk förväntar sig något annat från mig. Jag får ofta höra "Ja men så går en liten blond tjej upp på scenen och ska sjunga AC/DC.. Man vet ju hur det brukar bli.. Men du~~~~". Ni förstår. Jag ser inte ut som min röst.
Om det är de som placerar mig i ett fack eller om jag själv placerat mig där vet jag inte. Men jag undrar vad jag ser ut som. Egentligen.

Fråga

- Var det bara jag som tog på mig jacka imorse..?

Favoriten

Jag vet inte om ni förstått det, mina foster. Det, att jag är något av en standupnörd.
Jag började gå på standup för lite över ett år sedan. I samma veva som jag spolade kröken. Jag fann det otroligt befriande att sitta i en mörk lokal och lyssna på främlingar som ville få mig att skratta. Med tiden har jag kommit närmare dessa främlingar. Underbara människor. Jag har hört så många skämt, skrattat mig till tårar, blivit så otroligt obekväm. Härdats.
Jag har förälskat mig, bytt favoriter hit och dit. Men nu, nu har jag funnit en favorit. Favoriten. En otroligt begåvad ung man. En man som inte bara levererar från scenen utan även i bokform.
Mannens namn är Jonatan Unge och väljer ni att inte se klippet så är ni inte längre mina foster.

Klippet är från förra årets Skrattstock.

Boken jag nämnde heter Sista ordet : citat och fakta om döden och den skrev han tillsammans med den eminente Aron Flam. Boken köps här.

Får ni chansen att se honom live så m å s t e ni ta den. Gör ni det inte går ni misste om något påriktigt. På riktigt.

Lila är grymt underrepresenterat på den här längan..

Färger. Så fasansfullt många färger. Blå, grön, röd, lila, orange, rosa, gult. Ni vet, färger.
Det var det jag möttes av när jag skulle börja jobba. Hundra uppblåsta ballonger som skulle fästas på utvalda platser i huset. Det kunde lika gärna vara hundratusen.
Ja, det stämmer; jag jobbar idag. På en söndag. Det är en dag för barnen och då ska det vara ballonger. Det är lag på det.
Men färgerna. Färgerna gjorde mig sjuk. Det är så jag reagerar på munterhet. I alla fall innan mitt morgonkaffe och efter på tok för få morgoncigaretter. Men nu, efter en liter kaffe, tre cigaretter och en Låt och Leklaget-platta, mår jag kalas. Lika kalas som balongerna.

fail

Jag är så dålig. All your base-dagen är ju idag! Oh well, lever man lite före sin samtid så är kan det gå tokigt ibland. Alltså

ALL YOUR BASE

ARE BELONG TO US

all your base are belong to us