Lunch med farmor

- en mycket gammal människa.

Jag brukar luncha med min farmor ibland. Typ, två gånger i månaden. Alltså, det är ingen sån där chick, ta en sallad, snacka om allt fab i livet-lunch. Jag går till ålderdomshemmet och så sitter vi och pratar om väder, vind och jämna plågor. Nu har jag varit där två dagar i rad och idag slogs jag brutalt av en insikt; att hon är sjukt gammal.
Och det var ju inte någon nyhet, farmor har ju alltid varit gammal. Men det var där insikten slog mig; Nej, farmor har inte alltid varit gammal. Hon började inte bara existera i slutet av åttiotalet. Hon har blivit äldre för varje år. Hon började också på noll.

Efter en stund frågade jag henne: När föddes du egentligen?
- 1924.
Jag började tänka. 1924. Vad har hänt sen dess? Allt. Och hon har levt igenom det. Hon har levt igenom allt.
- Men.. Då var du ung och vacker på 40talet..?
- Ja.. Det var jag. Och smal!
- Men... Märkte du av kriget?
- Ja. Man fick handla för kuponger. Jag har dem kvar.

Jag vet inte om ni förstår hur fantastiskt det här är. Den tanten, som funnits så nära i hela mitt liv, kan berätta om det jag försöker googla info om. För hon var där. Där och då. Att jag inte har förstått det här tidigare.

Ja, bättre sent än aldrig kanske. Vilket leder in mig på ett hel annat ämne som kommer i ett annat inlägg.