Som det är

Jag borde ha nått att skriva. Nått fantastiskt jävla asbra, det är ju det som jag är här för. Men inte idag, tyvärr foster, inte idag. Jag har inget att säga, det kokar inte över. Det sjuder knappt, om jag ska vara ärlig. Anledningen är den totala tröttheten. Jag var ute igår. Standup med lilldockan Dixy. Det var bra, som fan. Sen hängde vi kvar på Viktoria, detta vedervärdiga ställe som jag på något sätt hamnar på.
Sänggången blev sen och vaknandet skedde vid tolv. Frukost förtärdes med Adam vid två och nu sitter jag här. Här på 7eleven and singing my life. Livet som just idag inte är värt att berätta om. Ni är besvikna, jag förstår, det har ni all rätt att vara. Förlåt.

Planen nu är att ta mig hem till mitt dollhouse för en bit sömn och hårfärgning. Senare piff för att ännu senare gå ut. Imorgon ska jag vara en bättre människa. Då ska jag berätta bra.
jo! Det jag kan berätta är att jag har en barnvisa på hjärnan. Det är trevligt.

"I indialand bak Himalayas rand

Där händer det konstiga saker ibland.

Där bodde en trollkarl, han trollade så

att 8 blev 19 och 19 blev 2.

Han trolleritrollade också så att

ett nötskal stack ut som en ståtlig fregatt

Så stjärnorna regnade ner som guldsand

och månen föll som en citron i hans hand.

Men Kejsarn av Kina han sa: "Jag slår vad

att ingen förvandlar sig till lemonad."

"Haha!" ropte trollkarln "Se då på min kraft"

och simsalabim blev han till ett glas saft.

Men solen sken het över risfält och älv

och trollkarln blev törstig och drack upp sig själv."

Men vad fan händer sen?
Fortsätter den inte där?
Jag kan inte minnas.
Inte för mitt liv minnas.

Lite senare: Tack google,

"Det skedde i misshugg, som ni nog förstår,

men det har han ångrat i sjuhundra år. "

Blandband - Telefonsvararen

Det här skrev jag för din telefonsvarare

Jag har inte lång tid på mig, max fyra minuter kvar

Tar det mer än så kan du väl snälla ringa upp,

så jag kan fortsätta berätta om allt som jag har glömt

Mina musor

Jag skriver ju dikter. Inte just nu, nu har jag ingen inspiration men jag skriver ibland. Det är jävligt kul och jag gör det ganska bra. Mycket av det jag skriver baseras på verklighet, sen överdrivs och vrids det ju hit och dit men nån sorts sanning är det för det mesta sprunget ur.
Jag skriver om relationer, mest mellan mig och andra - det är de relationerna jag känner till. Alltså inspirerar människor i min omgivning till poesi. De flesta har ingen aning om det.

Ska jag tacka dem? Är det kutym?
Är det kanske rent av min skyldighet att meddela dem om deras insats - är det ett tvång?
Om de läser dikterna kanske de känner igen sig, kanske inte. Ska de veta? Är det verkligen nödvändigt?

Ok, vi gör såhär; Om nån vill läsa sin dikt så får ni fråga om jag skrivit någon om er. Det funkar. Men inga sura miner, ok? Sura miner vill jag inte ha.

Hon trodde att förälskelsens tid var förbi

att den hörde ungdommen till

Nu var fantasin att han och hon skulle bli VI

- men tänk om han inte vill?

Tänk om hennes år av sökande

som nu kunde få ett slut

skulle falla på något banalt - typ hennes rökande

med det skulle hon inte stå ut

"Perfekt" var ordet som skulle leda henne framåt

även om hon fick slita som ett djur

En dag skulle de sjunga samma låt

Frågan var bara "Hur?".

~Kärlek?~

Alibi(beln)

Mina foster, såhär; jag måste få dela med mig av denna fantastiskt bra promotionvideon jag fick skickad till mig. Kanske kan ni då förstå varför jag går på och på om boken Himlen Hatar Skinka.

Himlen Hatar Skinka - 27 Dikter Om Religion

Vem som gjort filmen? - Anders Celin

Sådär tom

Efter det förra inlägget känner jag mig som en väldigt tom människa. Skor, är det det jag känner är mitt bidrag till omvärlden? Visst de är vackra, vackra som norrsken, men jag borde ju ha något annat att komma med - jag är ju "poet" för helvete. Nu har jag ju flytt realiteten för en stund, det är sant, men som sagt; "poet".
Jag tror att min tomhet, mitt oinspirerade sinne, speglar mina "dikter"..

"Förbi köket hon lomma

där stod disken i travar

och glasspaketen var tomma

som nygrävda gravar"

~Nystart~

Diciplin

Jag har suttit på Café 70. Druckit latte på latte. Pratat i telefon. Inte skrivit många ord. Jag tänkte gå hem, nu vet jag inte om jag tillåter mig själv det. Jag menar, vad sänder jag mig då för signaler? "Jag kan inte jobba så jag går hem." Icke! Inte alls på något sätt tillåtet. Jag går till nästa café och får inte gå hem förän jag fått ihop minst en förbannat bra dikt. MINST.

Jag har fyra känslor

Jag ska skriva nu. Och äta frukost. Café.
Jag har inget på hjärtat idag. Jag har betat av mina känslor den senaste veckan så nu får jag nog hitta på några. För jag har fyra känslor, fyra känslor har jag. Jag har fyra känslor, med dom jag känner så bra. Bra låt. Eller bra och bra.. Jo, bra.
Men angående mitt hjärta. Det mår bättre nu, rent fysiskt, ingen stressklappning. Jag tror det här med att sluta röka var en bra grej. - Jag har fortfarande inte rökt!
Men rent själsligt är mitt hjärta knepigt. Jag är så nära känslorna, de fyra, nu när jag skriver. Är i dem hela tiden och ibland tar de överhanden. Då översköljs jag liksom av den största sorg som världen skådat. Det varar bara i några sekunder men det är tillräckligt för att rubba mig. Inte bara mig, de går gärna ut över den närmast mig.
Så tar jag ut något på dig eller dig så är det för att jag lider för konsten. Ta inte åt er, snälla.

Nu: caféfrukostskriva. Och kaffe för helvete.

Som jag ville

Det blev som jag ville, ännu bättre till och med.
Jag strosade, sökte med ljus och lyckta efter en portfölj men ingen kunde jag hitta. Synd, så synd. Jag gick till Kunigunda för att insupa lite Pia och vackra kläder. Fint. Båda.
Hon hittade en klänning - klippt, skuren och sydd för mig. Jag kunde inte motstå, det är ju ta mig tusan nyårsafton imorgon, mina hormoner har väl fått spel.. Jag vet inte. Jag slog till. Nöjd.

Sen gick jag till String för kaffekaffekaffe. En liten termos kaffe. Jag fick ihop en dikt under de två timmarna jag satt där. Det kändes som lite men det var bra ord. Väl valda. Nöjd ändå.
Sen strosade jag mera. Försökte hitta de rätta birollerna till min klänning. Icke. Får söka imorgon igen.

Det var det.

En ghasel

Jag har haft en bra kväll. Dagens tillstånd går att diskuteras, stabiliteten har aldrig riktigt infunnit sig. Men kvällen, kvällen var bra.

På ett sofo-fik har dikter lästs upp. Frödings dikter, närmare bestämt. Det var Jonatan Unge som arrangerat kvällen. Ett mycket trevligt initiativ och bra genomförande. Jag tror att vi alla njöt.
Magnus Betnér läste kvällens första dikt. Resten av kvällen hade jag lite svårt att koncentrera mig då jag liksom for tillbaka till den första dikten. Det var en fantastisk dikt. Läs den, foster, gör det.

En ghasel

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Ur Guitarr och dragharmonika, 1891

Produktivt leverne

Jag insåg nyss hur otroligt produktiv jag varit denna gångna månad. Jaså, det har du? Berätta!
Ja, jag har alltså:

Haft två pinupfotograferingar

Spelat in en musikvideo

Skrivit en diktbok

Nybliven singel, fan va skönt!
Att leva ihop med nån är verkligen inte lönt.
Kompromissa är fan det enda man gör
något som min livsrytm stör.

Nej, fri som vinden ska jag vara
alla krav kan flyga och fara.
Tänker inte rätta mig, inte efter någon

Jag ser fram emot att vakna själv varje morgon.

Sjungit in en låt

I’ll scream your name in lust and hate

I’ll give it to you when the night turns late

So hurt me baby, give me my pain

I want to be your only Sweet Flame

Jag gillar det här livet. Jag gillar när det händer saker. Jag trivs då. Jag har även fladdrat runt på standup och poesi, träffat vänner, vilat och varit lycklig. Det är nice.

Perfekt

Nu när jag och mina ord lever så jävla tight kan det vara skönt med en paus. Pausen togs idag på underbara bar där det var säsongens sista Spoken Word. De hade en bra line-up men den som ikväll ~och alltid~ imponerade mest på mig var Alex Begntsson. Han hade till min lycka med sig några ex av sin diktsamling "Det här är mitt Hiroshima". Jag lade naturligtvis vantarna på ett ex. Perfekt.
Perfekt, speciellt nu när mitt projekt verkar bli klart flera månader tidigare än väntat och jag kommer behöva andra ord för att sysselsätta mig. Perfekt.

Birgitta Granberg körde. Hon ÄR ju för härlig.

84 år och kör spokenword, tja, varför inte?

Min baby

Slarvig med att blogga, visst kan jag vara de
men vänta ett slag så ska ni få se.
Jag har mina anledningar, riktigt bra de är.
Jag är uppfylld av en känsla som minner om att vara kär.
Ett projekt som nu slukar min tid.
Jag är näst intill gravid.
Men det jag känner är enbart njutning.
Mitt liv har en uppåt-lutning.
Jag förstår om ni mig nu saknar
men ska skärpa mig när jag är klar.

Ni förstår, det händer grejer. Järnet är varmt och jag smider. Mer än så har jag inte att säga. Nu måste jag hem till mitt projekt, min baby, som undrar vart jag tagit vägen. TTYL

Det är slut

Jag har hittat fasen, befinner mig nu i den. Jag är i fas, det var väl på tiden? Skönt, bekvämt och behagligt.

Igår fattade jag ett v i d u n d e r l i g t beslut;
Bestämde mig för att sluta vara fantasiförälskad.
Inte rent generellt, naturligtvis inte, men just i denna person. Denna person som inte kan förstå en luddig hint, som ännu inte läst mina tankar. Klart man tröttnar. Jag säger som Lasse Berghagen "Det är slut, det är slut - det är över nu. Min kärlek lämnar dig".
För honom gör det desamma, han har ingen aning. Men jag gjorde ett mycket snyggt bryt, jag gjorde det med en dikt. Det var det värt.

"Jag gav dig mitt hjärta för ganska längesen
tyckte du var den finaste bland män
Det tycker jag fortfarande, det ska du veta
men jag måste nu efter någon annan börja leta.
För vi har inte utvecklats dit jag vill
vilket beror på att du inte bjuder till...
...och kanske även för att du inte mina känslor vet om.
Skulle det vara annorlunda om du kände till dom?"
etc, etc. . .

"poesi"

Nu ska ni få höra; jag har läst "poesi" ikväll! Jag hade lovat mig själv att aldrig göra om det efter senaste gången då jag var så nervös att jag mådde fysiskt dåligt men det hade jag glömt när jag frågades om jag ville läsa. Ibland är jag glad för mitt värdelösa minne..

Temat var spökhistorier, vilket jag inte har något matrial på, så jag tolkade det till obehagliga saker. Obehagligt för mig. Mig, mig, mig.
Det gick bra. Först läste jag en blogg jag skrev för inte alls så länge sen, ni vet Vad gjorde jag om Tessan inte fanns-bloggen. Den som går över i låten Du måste finnas. Den.
Det funkade, jag sjöng sista biten. Jag vågade.
Andra texten var en dikt som handlar om hur jag blir dumpad, den skrev jag för kanske ett år sen och har inte tittat på den sen dess. Igår fick jag skriva klart den och idag läsa upp. Dumpad - på rim.
Jag hade papa som stöd och han var stolt efteråt. Jag med. Jag är stolt för att jag vågade. Det är så mycket roligare nu, allting är roligare nu. Nu när jag vågar.

"Du var en ödmjuk person när vi träffades först

nu har ditt ego växt sig större än störst"

- Dumpad på rim

Kulturhöst

För Tessans skull slänger jag in en bild. Hon läser inte annars.

Bilden har ingenting med inlägget att göra. Ok?

Jag försöker insupa så mycket kultur jag kan. Här om kvällen såg jag Törst på Dramatens lilla scen Lejonkulan. OH så bra den var! Men den var svår. De första tio minuterna försökte jag bara se kopplingen, försökte hitta handlingen. När jag accepterade att det inte fanns en tydlig handling, att början och slut inte nödvändigtvis behövde synas tydligt, så kunde jag njuta på riktigt.
En replik som etsade sig fast var "Man är aldrig så mäktig som när man är maktlös".

Jag är glad att hösten är här. Det blir ett sånt drag på Stockholms scener. Jag var och såg spoken word, längesen sist. Jag imponeras av dem som håller på. Inspireras. Det har varit torka på den kreativa fronten, nu tror jag att det kommer släppa. Mitt skrivande börjar komma tillbaka.
En sak jag förstod när jag hörde poesin var att de, poeterna, har sett något hos sig själva. Att de förstått någonting om sitt jag. Jag längtar efter min insikt, insikten som kommer driva mitt skrivande framåt. Jag längtar.

Jag lämnar er med en poet jag tycker är helt grym
Alex Bengtsson
Varsågod

En dag med filosofi och poesi

Vad nu, då?
Igår hade jag en helt underbar kväll men den inleddes allt annat än underbar. Det var nämligen en hemsk kvinna som stal min plats på pendeltåget. Jag vet, vad tänkte hon? Ojojoj, det var inte lätt att ta sig igenom den pärsen, men jag lyckades.
Jag åkte hem till min mama för att få mat och mina tvättade kläder, nej jag har fortfarande inte börjat tvätta själv. Eller, jag började med det när jag var 15, men jag slutade när jag flyttade hemifrån. Så.
Efter mama bar det av till Malmen. Ni som ännu inte varit på klubben Mitt I Smeten borde skämmas. Det är en kanonbra klubb vars stämning överträffar de flesta av rookieklubbarna i Stockholm. Briljerade gjorde, Branne, Ola och Leon. Grymt.
Idag, då?
Jag ska ut ikväll, på storfest. PomPomParlour har kalas på Berns och där ska jag infinna mig. "I fina kläder" sa dom. Vad det blir för fina kläder har jag ännu inte bestämt, men det ska nog gå, jag har ju att ta från.
Annars har dagen på jobbet varit lugn. Jag har till och med skrivit ihop en alfabetsdikt, inte en hel, men på god väg dit och så har jag läst om filosofer. Något som aldrig tidigare tilltalat mig men som just nu känns högst intressant.

-Varför så pråligt klädd? Din fåfänga syns igenom de trasor du bär.
Som Sokrates sa.

Jag förstår inte riktigt citatet, han sa det nämligen till en man klädd som en trashas. Varför då pråligt? Jag inte är filosof men låt mig läsa vidare så ska jag komma med en fantastisk tolkning av dessa ord.

Frågor på det?

Kritik

Jag bad om kritik. Skickade en dikt och sa "Ge mig feedback". Och det gjorde han.

Nu vet jag inte om han var onödigt hård eller om jag är löjligt känslig. Men det var sista gången jag bad någon om feedback.
Jag borde kunna ta det, det ska inte vara så svårt. Men att få ta del av någons tankar som bara fokuserar på det negativa.. Och man märker sen att det inte finns något kvar att höja upp. Ingenting alls. Ingenting som inte svärtats ned av de andra dåligt sammansatta orden, tonårsaktiga tankarna, överanvändandet av 'Jag'.

Han är en haj. Jag en baby. You do the math.

Den döde + Ninka + Ingen Mans Land

Jag tycker verkligen att ni ska lyssna på de här sångerna.

Om ni gör det eller inte väljer ni själva, men det blir ett popquiz nästa gång vi ses!

Ninka - Vladimir Vysotskij

Jag är trött. Det är fruktansvärt kallt ute trots den bländande solen. Jag hade tänkt ta en promenad men jag är utan vantar så promenadbenen ska bara bära mig hem.
Nostalgitrippen håller i sig, har gått över till ett nästan psykotiskt tillstånd. Men nu går jag längre tillbaka. Lyssnar på musik jag är uppvuxen med. Just nu: Vladimir Vysotskij.
Han var en otroligt skicklig poet. Fria Proteatern har översatt hans dikter. En av sångerna jag kunde utantill som barn var Den Döda. Lyssna på sångerna, gör det.

Det här är en av mina absoluta favoriter just nu:

Ja, jag är man och jag bestämmer själv

vad jag ska göra på min lördagskväll.

Jag ska bestämma över hela mig

om bara Ninka kan bestämma sig

- Ninka? Hon hjälper tjuvarna att spana ju!

- Men jag vill så jävla gärna ha na ju!

- Tokfan, nu går vi och blir dyngrakaså kan du glömma bort din Ninotjka!

- Dra inte ner mig! Jag har vaknat nu.

Men vi ska kröka tills vi raknar, du.

Ikväll så är det färdigt, håll i dig,

ikväll har Ninka sagt OK till mig!

Har du gjort klart för dig att din Ninka

har lagt upp sig för hela Ordynka?

Finns ingen jävel som vill ta i na, du

- Skiter jag i. Jag vill ju ha na ju.

Och du, hon älskar mig. Det har hon sagt!

- Äh. Hundra rubel på att det är snack!

Hon ställer upp för hela stan, öh du

- Skiter jag i. Jag vill ju ha na ju.

- Hon har ju basröst och så hängbröst fram,

hon klär sig sämre än en skurmadam!

Och hon är kobent som en trana, du!

- Skiter jag i. Jag vill ju ha na ju.

Ni tycker inte hon är vacker, nej

men hennes utseende passar mig

och vad ni säger ger jag fan, öh du!

Jag vill så jävla jävla jävla jävla gärna ha na ju!

Min Vackraste Vän

Ni som läste min förra blogg vet att jag har en vän. En bästaste vän vid namn Therece.

Hon for i oktober till Australien och är där än. Innan Australien hade vi bara två veckor tillsammans för innan det spenderade hon tre månader i Barcelona.
Hur som helst. Hon kommer snart hem. Snart är hon, min favoritmänniska, hemma. Jag har lite svårt att smälta det. Kan inte riktigt förstå. Förstå att det är på riktigt. Det känns för stort.
För att hjälpa mig själv, och er, på traven till en insikt ska jag skriva ett kärleksbrevsdoftand inlägg om denna fantastiska person.

Vi har kännt varandra i flera år, började i samma klass i fyran. Vi blev inte vänner direkt, inte alls. Det kom med tiden. Vår storhetstid var i högstadiet. I åttan och nian. Trots alla rävspel, allt skitsnack och alla sidospår höll vi fast i varandra. Ibland i håret, ibland bara i lillfingret, ibland i en omfamning. Huvusaken var att vi aldrig släppte taget.

När gymnasiet drog igång skiljdes våra vägar åt. Vi gick olika linjer i olika skolor men vi släppte ändå inte taget.

Jag - Är jag din konstiga kompis?

Therece - Ja.. Eller nej, du är min normala kompis som det gått lite snett för.

Vi stod ut med varandra, från varandra, utan andra. Levde separata liv, separerade verkligheter, med skiljda referensramar. Men vi höll fast. Vissa perioder har vi hållit hårt, riktigt hårt för att inte flyga iväg. Nu i oktober flög hon, men jag håller kvar handen på hennes axel. På håll håller jag lagom hårt i bandet som biner oss samman. Bandet hon aldrig släppt taget om oavsett hur högt jag än flugit, hur hårt det än blåst. En navelsträng, ett blodsband, ett sällsynt knutet vänskapsband. Osynligt för andra, tydligare än luften för oss.

Hon är min vackraste vän. Nu vet jag att uttrycket 'vacker' har missbrukats, men stanna en stund och verkligen föreställ er det vackra. Inte perfekt, felfritt, inte alls. Vackert. Vackert med varje fantastiskt fel, betryggande brist. Hon är den vackraste jag har. Vackraste.

- Förstår ni nu varför mina ögon tåras vid tanken på hennes hemkomst.

Här kan ni läsa om hennes resa.