Dagens dörrar

Jag pensionssprar inte men jag har redan börjat plocka pensionärspoäng. Yesyes, idag såg jag på fars - matinéföreställningen. Panik på Klinik som spelas på Intiman. Jag vann yngsttävlingen - mama kom tvåa på sina 57 vårar.

Som jag skrev tidigare är jag inget större farsfan men ändå, ibland lyckas skådespelarnas samspel skapa magi mellan sina sju väggar. Idag lyckades de.
Energiskt och ordvitsigt, förvirring och andan i halsen. Och dörrarna, de fem dörrarna som det sprangs och smälldes i. Precis som sig bör.

Panik På Klinik

En av mina favoriter med att gå på teater är att lyssna på mina medåskådares åsikter och jag tror att jag i pausen hörde en man summera det här med fars i en enda mening;
- Ja hörrni.. Va tokigt det kan bli, va?

Foster, gå på fars. Tänk inte mer på det, bara gå.

Innan farsen frossade vi i brunch. Fab? Javisst.

Dagsplaner

Ok ok, stor dag idag. Eller, stor och stor, jag har saker att göra på en lördag. Det hör till ovanligheterna. Vanligtvis står caféa på schemat, men inte idag. Idag ska jag besöka en skola som jag vill gå på och sen ska jag se på fars. Panik På Klinik.
Jag är inget större fan av fars men nu när den fantastiske Tobias Persson ~komikern som skrev diktboken Himlen hatar Skinka, ni vet~ är med känns det totalvärt att gå. Kvällnignen? Antagligen lugnttagande. Förkylningen har satt sig i luftvägarna så jag andas.. obehagligt.

Jag går nu!

Recension av Puntila/Matti

Igår såg jag Puntila/Matti på Stockholms Stadsteater. Jag hade ingen föreställnig om föreställningen, aldrig har jag läst pjäsen, aldrig har jag läst någonting av Brecht. Det enda jag visste var att min senaste teaterkärlek, Fares Fares, spelade drängen Matti och vad kunde då gå fel?
En hel del, visade det sig.

Pjäsen handlar om den alkoholiserade Puntila (Dan Ekborg) och hans dräng Matti. Puntila är god och mänsklig, lovar guld och gröna skogar. När han är full. Men när nykterheten sätter sina klor i honom blir han en argsint man som häver allt han lovat. Hans nyktra perioder varar inte speciellt länge, nej, han söker alkohol så fort han får tillfälle - vilket är så fort han saknar den.
Detta gör pjäsen väldigt tjatig. Det är svängar mellan den fulla himmeln och det nyktra helvetet i över tre timmar.
Jag har svårt att hänga med, vet sällan vart de befinner sig både rent geografiskt och även i sin kontakt till varandra. För relationerna i pjäsen ändras mycket och ofta.

Ett av inslagen i föreställningen jag hade svårast med var mellansångerna. Det var en bra idé, den var rolig. Sångerna var på finska eller svenska, med texning ovanför scenen. Men de som framförde sångerna var scenarbetere/statister. Varje gång en svartklädd person fattade micken blev jag nervös. Aldrig kunde jag luta mig tillbaka och bara uppleva utan istället oroade jag mig för om det skulle bära eller brista. Från scenen gav de en känsla till mig som publik, en känsla som inte var bra förvisso, men det förmedlade ändå en känsla. Något jag anser att de misslyckades med i resten av pjäsen.

Känslorna jag ville uppleva stals ifrån mig av skådespelarna som var så hungriga på känslor att de inte lämnade något kvar till mig. Jag kände slarv, jag tyckte att det saknades fingertoppskänsla och det finstilta. Allting blev grovhugget, fetstilt och med allt för många utropstäcken. Buskis, är ordet som kommer till mig.

Men föreställningen höll ändå. Både Dan Ekborg och Fares Fares levererade den träiga texten på ett bra sätt, scenografin var smart löst och ensembeln såg ut att trivas på scenen. Om det nu var detta eller min förälskelse till Fares Fares som fick mig att sitta kvar i min stol låter jag vara osagt.
Jag rekomenderar er att se denna klassiker, men jag varnar er för att vänta er just en klassiker.

Recension av De Tre Muskererna

De började starkt, gick ut hårt. Crazy Nights och I Wanna Rock fick den lite trötta torsdagspubliken att klappa takten. D'Artangan (Johannes Bah Kuhnke) gav sig av till Paris på sin moped för att bli musketör. Med sig hade han endast rekomendationsbrevet från sin mor. När mopeden skulle tankas kom han i fejd med Rochefort (Kristoffer Fransson) och My Lady (Frida Westerdahl) och brevet som skulle hjälpa honom togs ifrån honom. "Döda honom inte, han är mer värd levande än död".
De tre musketörerna Athos (Fares Fares), Porthos (Leif Andrée) och Aramis (Andreas Kundler) gjorde entrè som rockstjärnor vars bäst-före-datum passerat.
Någonting hände, någonting gjorde att de tappade mig. Kanske var det alla onödiga 'fuck', kanske var det den bristande sången eller kanske var det att den första akten var på tok för lång . Jag vet inte, men mina tankar hittade banor som inte alls handlade om rockande musketörer eller det franska kungahusets alla intriger.

I andra akten efter att ha slitit hårt för att få tillbaks både drottningens juveler, och mitt intresse, var de tillbaks på banan. Intrigerna tätnade. Svek som inte var svek på riktigt, falska vänner, otrohet, lögner, mord, undkommande att bli mördad, en rosa fest, bögskämt, fader och son finner varandra, och slutet jag avskyr; "Var det bara en dröm..?".

Ordet jag inte på något sett kan undvika är "överspelad". Skådespelarna tycks ha släppts med för fria tyglar för improvisation, blivit onödigt mycket peppade för sångnummer de inte riktigt hade täckning för och jag kan inte nog understryka att det sades 'fuck' för många gånger. Ett problem när en pjäs ska moderniseras och anpassas för ungdommar är att manusförfattarna tänker "Hmm, vi ska nu komunicera med kidsen på kidsens vis. Hur gör vi det?".
Ett inflik: kidsen smartare än vad ni verkar tro. - Sänk inte nivån så lågt!
Inflik igen: Kanske fungerade det ändå? Det var galet mycket 'kids' i salongen.

Men föreställningen bestod inte bara av trams, fuckfuckfuckfuck och falsksång. Jag klappade med i låtarna som valts in på ett mycket skickligt sätt, nynnade och imponerades av backupsångarna och kostymerna. Och Jan Mybran, som spelade Kung Ludvig XIII, var fantsatisk. Han och hans underbara glasögon gjorde alltsammans mer tilltalande.

Kvällens mest oväntade var rockstjärnekärleken jag under pjäsens gång utvecklade till Fares Fares. Hans storrökande, bistra karaktär Atos gjorde mig knäsvag och när han mot slutet av föreställningen läste lusen av den onda My Lady med Alice Cooper's Poison skrek jag rätt ut.

Ojämn och flamsig men ändå väldigt medryckande. Och sevärd. Och rolig.
Se den om inte kidsen redan köpt upp alla biljetter.

Torsdagsmusikal

Igår var det musikal som stod på schemat. De tre musketörerna på Stadsteatern. Det var längesen jag hörde ett sådant överanvändande av ordet 'fuck' men nog var den underhållande alltid. Musiken var som tagen ur min tonårstid, 80talsrock, men den bästa låten i föreställningen var Aquarious från Hair. Det är något visst med riktiga musikallåtar. Jag känner en sådan kärlek till den musiken.
Best in show var Fares Fares, denne vackra man som faktiskt gjorde Poison riktigt bra.

Absolut sevärd. GÅ om ni kan få tag på biljetter.

Klicka här för fler bilder

Kulturhöst

För Tessans skull slänger jag in en bild. Hon läser inte annars.

Bilden har ingenting med inlägget att göra. Ok?

Jag försöker insupa så mycket kultur jag kan. Här om kvällen såg jag Törst på Dramatens lilla scen Lejonkulan. OH så bra den var! Men den var svår. De första tio minuterna försökte jag bara se kopplingen, försökte hitta handlingen. När jag accepterade att det inte fanns en tydlig handling, att början och slut inte nödvändigtvis behövde synas tydligt, så kunde jag njuta på riktigt.
En replik som etsade sig fast var "Man är aldrig så mäktig som när man är maktlös".

Jag är glad att hösten är här. Det blir ett sånt drag på Stockholms scener. Jag var och såg spoken word, längesen sist. Jag imponeras av dem som håller på. Inspireras. Det har varit torka på den kreativa fronten, nu tror jag att det kommer släppa. Mitt skrivande börjar komma tillbaka.
En sak jag förstod när jag hörde poesin var att de, poeterna, har sett något hos sig själva. Att de förstått någonting om sitt jag. Jag längtar efter min insikt, insikten som kommer driva mitt skrivande framåt. Jag längtar.

Jag lämnar er med en poet jag tycker är helt grym
Alex Bengtsson
Varsågod

Uppdateringen ni väntat på

Jag har verkligen och påriktigt inte haft tid att blogga. Tills nu. Nu gör jag det.

Torsdagen blev stillsam. När stressen väl var över ~och håret ännu en gång blivit lockat~. Jag mötte upp Tessan på East, tog en cola och väntade in Johan. När han anslutit sig och gjort vår duo till en trio gick vi över gatan och in i sturegallerian. PomPoms nya butik är liten, men naggande god. När de får ordning på allt kommer det säkerligen bli en hit.
Vi stannade inte länge, utan gick upp på Obaren. Trevligt men trött. Jag var trött. Allt blir då trött. Jag tar på mig ansvaret och jag ber om ursäkt, förlåt.

I fredags kunde jag sova ut, ända till nio sov jag. Sen var jag viktig och ordnade med mina finanser ~dvs betala räkningar och växla pengar~. Sen, förstår ni, mötte jag upp min far och gick till Tvålpalatset där vi spenderade några timmar med att delta på ett arrangörsmöte. Mycket information, siffror och annat som gick över huvudet på mig diskuterades. då och då kunde jag vara med och samtala men mest lyssnade jag.

Sen mötte jag och papa upp min syster och vi åt middag ihop, något vi inte gjort p mycket, mycket länge. Oh så trevligt vi hade det! Mätta och belåtna gick vi till Kinateatern och såg Hairspray.
Kvällen avslutade jag med att ensam promenera runt i stan och andas.
Det var en bra fredag.

Lördagen är fortfarande tidig men jag har då hunnit, det ska ni veta. Arrangörsmötet fortsatte idag på Bio Rio. Sammanställning av gårdagen, musik av Peter och Frans, samtal med Lennie Norman och avslutning. Och förmiddagskaffe, mycket viktigt. Ett möte får aldrig vara utan sitt förmiddagskaffe.

Nu är tanken att gå hem och städa, sen är det fri lek.

UKD-redogörelse

Då så, foster små. Nu ska jag berätta hur helgen har varit.

Alltså, UKD, ungkulturdagarna. Där har jag spenderat mestadels av min tid. Det hela började i fredags. Då tog jag mig ut via tunnelbana. Men när jag satt där i vagnen slogs jag av hur mycket jag glömt bort att göra; jag hade inte vaccinerat mig, jag hade inte fixat visum, jag hade inte ens med mig passet! Någon matsäck hade jag inte packat med, inte heller kompass och karta.
Visst jag överdriver en aning, men det kändes verkligen som att jag var sjukt långt bort från stan. Men när jag kom av tunnelbanan så blev jag nästan genast trygg, för där såg jag det. Riksteatern. Ambasaen.

Fredagen bestod av enbart nöjen i form av film och föreställningar. Detta såg jag i den här ordningen:
Kenny Starfighter - the begining
Inte ens clownen fick mig att vilja sluta gråta
Dan Då Dan Dog
Anders Celin
Så mycket kultur. Så trevligt. Och så sent jag kom hem! Men på lördagen var det bara att gilla det valda läget och sätta sig på tunnelbanan igen och åka ut till UKD för att göra detta

Lyssna på föreläsningen "The Keff Way" som hölls av Erik Rosales ~Sirqus Alfons sångare~. Inspirerande är bara förnamnet. Efternamnet är som bara den.
Sen gick jag på en workshop i kör. Det gjorde jag inte för att lära mig något utan för att jag hade ett enormt behov av att sjunga. So I did. Jag nöp även solopartiet i I was made for loving you. Yeees.

Söndagen bestod av bara en föreläsning. Den hette Hur man skapar rubriker och hölls av Farid Mädjé. Jag förde anteckningar för glatta livet, lyssnade så där nördigt intensivt, fnissade åt branchens tokigheter och kände ´ja, Ja, JA! Det här vill jag också göra!´.

Alltså, en inspirationens helg utan dess like. Nu m å s t e jag springa. Kan ju inte sitta här och slösa. Herre Zappa, jag ska ju laga köttbullar ikväll!

- Så hur var det?

En mycket trevlig kväll med teater, middag, skratt och gråt.

Föreställningen var fantastisk. Helt fantastisk. Och ja, jag grät. Då jag varken läst Medea eller sett något tidigare uppsättning så har jag inget att jämnföra med. Vilket jag tror är bra. Jag tyckte den var helt lagom lång ~80 min~ och scenografin var perfekt ~fem betongpelare~.

Och så måste jag verkligen berömma Naomi Rapace. Hon var på scenen hela föreställning, inte en enda paus. Otroligt skicklig skådespelerska. Florhatten av!

Medealand

Ikväll ska jag vara kulturell och gå på teater. Det var längesen sist. Det är "Medealand" som ska avnjutas. Eller, avnjutas, jag vet inte det jag. Jag har hört att den ska vara hemsk. Riktigt hemsk. Jag kommer gråta, det har min källa sagt. Och källan är pålitlig. Det är min käre far som är källan, och han kan pjäsen. Han är nämligen med i den. Jag vet bara ett fåtal saker om föreställningen; att det är en tragedi utan dess like och att den ska vara fantastisk. Jag vet en till sak men den tänker jag inte avslöja här.
Jag återkommer imorgon med en recension.