måndag 9 november 2009

Recension av Puntila/Matti

Igår såg jag Puntila/Matti på Stockholms Stadsteater. Jag hade ingen föreställnig om föreställningen, aldrig har jag läst pjäsen, aldrig har jag läst någonting av Brecht. Det enda jag visste var att min senaste teaterkärlek, Fares Fares, spelade drängen Matti och vad kunde då gå fel?
En hel del, visade det sig.

Pjäsen handlar om den alkoholiserade Puntila (Dan Ekborg) och hans dräng Matti. Puntila är god och mänsklig, lovar guld och gröna skogar. När han är full. Men när nykterheten sätter sina klor i honom blir han en argsint man som häver allt han lovat. Hans nyktra perioder varar inte speciellt länge, nej, han söker alkohol så fort han får tillfälle - vilket är så fort han saknar den.
Detta gör pjäsen väldigt tjatig. Det är svängar mellan den fulla himmeln och det nyktra helvetet i över tre timmar.
Jag har svårt att hänga med, vet sällan vart de befinner sig både rent geografiskt och även i sin kontakt till varandra. För relationerna i pjäsen ändras mycket och ofta.

Ett av inslagen i föreställningen jag hade svårast med var mellansångerna. Det var en bra idé, den var rolig. Sångerna var på finska eller svenska, med texning ovanför scenen. Men de som framförde sångerna var scenarbetere/statister. Varje gång en svartklädd person fattade micken blev jag nervös. Aldrig kunde jag luta mig tillbaka och bara uppleva utan istället oroade jag mig för om det skulle bära eller brista. Från scenen gav de en känsla till mig som publik, en känsla som inte var bra förvisso, men det förmedlade ändå en känsla. Något jag anser att de misslyckades med i resten av pjäsen.

Känslorna jag ville uppleva stals ifrån mig av skådespelarna som var så hungriga på känslor att de inte lämnade något kvar till mig. Jag kände slarv, jag tyckte att det saknades fingertoppskänsla och det finstilta. Allting blev grovhugget, fetstilt och med allt för många utropstäcken. Buskis, är ordet som kommer till mig.

Men föreställningen höll ändå. Både Dan Ekborg och Fares Fares levererade den träiga texten på ett bra sätt, scenografin var smart löst och ensembeln såg ut att trivas på scenen. Om det nu var detta eller min förälskelse till Fares Fares som fick mig att sitta kvar i min stol låter jag vara osagt.
Jag rekomenderar er att se denna klassiker, men jag varnar er för att vänta er just en klassiker.

3 kommentarer:

Karin sa...

Ååh, jag var också på teater i helgen! Jag var på Dramaten och såg Shakespeare! Mycket fint. Vi är den nya kultureliten. Jag gillart!

Anonym sa...

Bra recention Thea. Jag kommer absolut att se pjäsen. Det låter dock inte som om ensembeln är trogna Brechts berättarteknik som är ganska avskalad på känslor hos skådespelarna till fromma för åskådaren. Det är trots allt hos publiken känslorna ska landa.
Kram/mamma

Thea sa...

Karin: Elit har vi alltid varit men nu inom kultur - himmel, jag tordde aldrig det skulle ske!

Mama: Jag tycker absolut att du ska se den!