Recension från onsdagens poesiläsning

"Thea var lugn på scenen. Hon framförde sina texter med humor men man kände även av dess djup och svärta. Utan att bli pretantiös leker hon med orden och man känner avsaknaden av spärrar mellan henne och pennan. Hon är häftig på scenen men inte på något sätt konstgjord. Jag är helt övertygad om att Thea kommer bli både känd och erkänd inom svensk poesi."

Ja. Detta var alltså en liten recension om mitt framträdande i onsdags. Det betyder mycket då orden kommer från min hårdaste kritiker; min Mama.

Stad i ljus

Igår såg jag Stockholm i ett nytt ljus.
Rättelse, jag såg Stockholm i ljus.

Igår var det inte bara jag, nej, hela stan hade slagits av gladbängen. Hur jag spenderade min dag? Jo jag började den med en lunch med Mattias och Anna på ett indiskt ställe på tavastgatan. Mycket trevligt och nu är jag hooked på papadams och röda röror.
Sen tog vi oss till tanto, live väl tidigt på året kanske. Leran hade inte stelnat och gräset hade varken blivit görnt eller fylligt. Men med hjälp av påsar och vår vän bänken spenderade vi fyra soliga timmar där. Erik, Leon, Carro och fler därtill anslöt sig till vår tappra skara. Men det blev kallt så vi gick hem till malmen. Trötta, rödlätta och nedkylda.
Jag mötte senare upp Adam på Odanplan och vi gick till Musslan för att ~gissa~; Ja, äta.
Sniglar till förrätt och ankbröst till varmrätt. Ankbröst hade jag aldrig ätit, Zappa så gott det var! Det såg varken ut eller smakade som fågel, märkligt. Men fab. Jag gjorde en tidig kväll och var hemma vid elva. Sen var jag i sömnens våld. I tio timmar. Det har jag gjort mig förtjänt av.

Nu förstår jag att många av er stockholmare är upprörda, Varför är det molningt? Det är kallt.. Blött på marken, why?? Tänk inte så. Var glada att det bara är vatten. Det är inte snö, utan regn. Regn är ett sommartecken. Regn är ju lika mycket sommar som en mjukglass med strössel för 28 kr.

Klubbdrivaren har talat

Igår hade jag ett arr. Jag har inte velat skriva om det här tidigare. Det är en av många saker som gör mig nervös; att blogga om mina arr. Men nu är det gjort och fan va fint vi hade det.
Arret var standup i mitt hus. Komiker var Isak Jansson, Dominik Henzel, Fredrik Andersson och Kristoffer Appelquist.
Det gick bra. Inte överdrivet mycket folk, men alla som var där var där för att ha kul. Vilket ~faktiskt~ är ganska viktigt för att standup ska fungera.
Alla komiker drog över tiden. Sånt resulterar lätt i en lite trött publik men just igår var de starka, just igår mådde de bra.
Jag fick inleda kvällen, klubbdrivare som jag är. Vi hade två som fylde år, 40 och 60 så jag fick leda en födelsedagsallsång. Sen hade jag skrivit en liten pressentation om Fredrik på rim. Den gick ganska bra. Han var konferencier och vårdade kvällen ~mitt foster~ väl.

All and all skitbra bra kväll. Nu kan jag inte skriva mer, seven eleven har inte stängt av sina element.. Ut i solen och frys!

Programidé

Sveriges Smartaste Barn. Vilket jävla skitprogram.. Så skrämmande pretantiöst och påtagligt uppgjort. Och inte är det något nytt heller. Gör om programmet till Sveriges Snyggaste Barn istället. Det kan ju bli hur kul som helst med tanke på att alla barn är fula.

Vad tror ni? Har jag blött min spade i olja? Stött min hacka i guld?
- Vad är det som faller från himlen? Är det snö?!
- Nej det är m a n n a , foster små. Manna och saffran.

Här kommer lyckan..

~ Eller VÅREN som det heter i folkmun.

Igår var en trevlig dag. En glad dag. Jag slogs av gladbängen. Först och främst var det minnet av poesiläsningen som sparkade mig en bit upp över gråzonen. Sen var det en bra dag på jobbet, den gick fort och jag kände mig produktiv. Men sen s e n när jag åkt färdigt med tåg för dagen och gick över medborgarplatsen... Alla människor.. Solen.. Avsaknaden av jackor och den markanta ökningen av solglasögon.. Det var varmt igår! Jag har blivit en sån, en sån som ni; Börjar det snöa nu kommer jag bli uppriktigt ledsen.
Jag stod och nyckternåddade tills Anna och Pehr kom och vi kunde gå till UnderBaraBar. Det var SpokenWord. Väldigt många bra poeter, vi åt god mat och pratade om åren som gått.
Kvällen var fab. Alltså, påriktigtfab. Fab på det sättet att jag brister ut i ett fånigt men lyckligt leende och mina ögon tåras lätt.
Lycka. Här kommer den. Här kommer lycka, för hundar som oss.

Hittelön för mödan

Igår vad det den 1 April. Blev ni någe lurade? Ok, spännande.
Jag blev inte lurad, jag känner inte någon som finner nöje i att luras. Förutom min syster som har kört samma "lur" ~det står ett rådjur utanför fönstret!~ sen hon var gammal nog att förstå humorn i att snuva någon på en fin upplevelse.
Hur som helst. Jag är en aning paranoid. Jag tror ofta att människor vill jävlas. Det vill vi alla. Så igår, när det var fritt fram för olika påhitt, var jag extra vaksam. Jag lyssnade efter påhittade namn som pressenterade sig i telefonen, var mer skeptisk än vanligt när någon berättade om en wow-upplevelse, ja, jag var mer skeptisk över lag måste jag säga.
Sen, när det bara var en timme kvar på mitt jobbpass, då kom det. Jag var trött, hungrig och nervös inför kvällens poesiläsning. Och misstänksam.
Ett par kom fram till receptionen och sa "Det ligger en plånbok på bordet, du kanske ska ta hand om den?". Jag scannade dem snabbt efter tecken på lureri. Men jag hittade inga. Inga konstiga ryckningar i munngipan, inga överentusiastiska ögon, ingenting. Jag nickade. Sen gick de.
Jag tittade efter dem. Såg dem försvinna. Jag tittade mot bordet, där låg plånboken. Jag tittade runt i foajén. Det var tomt. Jag gick långsamt fram till bordet, lyssnade efter steg, andetag, livstecken från någon som kunde tänkas gömma sig. Men det var tyst.
Jag sneglade på plånboken. Granskade den. Tog den. Kände hur den nästan pulserade.
Väntade efter en reaktion. Ingenting.
Jag öppnade plånboken, försiktigt försiktigt. I den såg det ut som i vilken normal plånbok som helst. Medlemskor, körkort, lite pengar.

Det här var inget skämt. Jag måste ringa nu nu NU. Jag tog upp körkortet, sökte efter namnet på hitta. Jag hittade det med mobilnummer, som jag ringde. Inget svar. Inte nån av gångerna. Paniken spred sig. Herre Je jag måste få tag på ägaren!
Plötsligt såg jag en kvinna skynda förbi. Hon liknade någon. Jag tittade på körkortet. Det var hon! Jag ropade Ursäkta URSÄKTA! Karin?
Hon såg på mig. Vändjande. Ja?
Plånbok? Stammade jag fram. Har du glömt en plånbok?
Lättad. Ja!
Jag räckte den till henne. Hon log och jag tyckte mig även förnimma en tår som hon snabbt blinkade bort. Du gjorde min dag! Vi delade ett ögonblick. Det var så lite. Sen gick hon.

Idag kom Karin in igen. Hon sa att hon var så tacksam för att jag tagit hand om hennes plånbok. Och hon tackade för besväret jag gått igenom då jag ringt hennes dotter ~förklaringen till att jag inte fick något svar då jag ringt~.
Karin tog mig i handen. Du räddade verkligen min dag. Den här gången var det jag som snabbt fick blinka bort lite vatten från ögat. Hon försvann och kvar stod jag med mitt livs första hittelön.

Nästa år, när det är första April. tänker jag ta en sjukdag. Mina nerver klarar inte sånt här.

Ge mig en prickig väst!

Nostalgitrippen har övergått i nått sorts slentriansupande. Jag är jämn, utan toppar och dalar. Det är inte längre en festgrej; det är vardag. Men då och då kickar även en härdad själ som jag. Ibland. När man får i sig något riktigt fint.

~Visst är det jätteskönt när människor inte är rädda för att spela med texten.

Eller, i det här fallet rita med texten.~

Debuten är avklarad

"Och nu ska en ung kvinna läsa".

Det var jag. Och visst var jag ung jämnfört med de andra som fattade micken igår kväll. Och nog läste jag. Jag läste utav bara helvete.

Det gick verkligen bra igår. Jag var lugn men hade energi. Jag pratade tydligt men inte överdrivet och konstlat. Under vissa sekunder kände jag även ett samspel med publiken. Jag dirigerade och de var med på noterna.

Det var en väldigt härlig känsla att stå där. Visst ja; Jag stod! Jag hade planerat att sitta men ångrade mig. Jag hade också tänkt använda mick, men den rundade så jag körde utan.

Vänta, stop, gå tillbaka. Jag vågra nog stryka att jag läste. Jag kan nog säga att jag berättade. Berättade utav bara helvete.

"Tankar från A till V" är krånglig men fick skratt och hmm'ar. "Mina Sista Ord" fick många skratt och överraskade ansiktsuttryck.

Allt som allt; Jag är nöjd med min debut.
Nu ska poetissan leva upp till myten och gå ut och röka.

~Konstpaus~

Snart så.. Mycket snart..

Om några timmar ska jag läsa poesi inför publik för första gången.
Nånsin.
För första gången nånsin ska jag läsa poesi inför publik.
Dikterna jag ska läsa ikväll heter "Tankar från A till V" och "Mina Sista Ord".

Jag är inte nervös, bara lite orolig att verka pretantiös...

Twitt me all about it

Is this the real life?

Is this just fantasy?

Caught in a landslide,

No escape from reality.

Open your eyes,

Look up to the skies and see;

...

TWITTER!

Jag har börjat twittra nu.

http://twitter.com/theahogberg

Ett inlägg i matdebatten

Visst känns det bra att slänga mat när bästföredatumet passerat med en dag? Visst känns det helt fantastiskt jävla bra? Ännu bättre är när man har någon dag till godo.
Som ett statement: Jag behöver inte äta bröd om det inte är dagsfärskt. Jag har råd med det här.

Twittertest: Att slänga mat som ännu inte gått ut.. Det finns bara ett ord för det: Vardagslyx.

Moderna jag

Jag messade precis en person som jobbar vägg i vägg med mig. "Röka?". Väntar på svar. Vad fan är det som dröjer? Jag är ju här. Messa då! Ska jag behöva gå in dit? Flytta mig från mitt högteknologiska högkvarter, resa mig från min tron på hjul, kliva över stakethöga trösklar bara för att ställa en fråga.
Nu är jag förbannad. Ska jag beöva ringa?
Knack på dörren.
- Ska vi röka då?

Twittertest: Utnyttja tekniken! Messa frågor till personer vägg i vägg. Inte för att det blir enklast så, utan för att du kan.

Konsumtion som hämdaktion

Jag funderar på att skaffa en iPhone. Jag vet knappt vad det är, än mindre har jag förstått dennes storhet. Jag skulle inte skaffa den för att vara med, för att vara en av dem som använder iPhone. Inte alls. Jag skulle skaffa den på ren djävulskap. För att jag inte har koll. För att jag inte förstår varför man ska ha en. För att hämnas.
Hämnas på människorna som kallade sig rockers bara för att de köpt en Best of Guns'n'Roses-skiva.
Hämnas på de vanliga människorna som började använda nördglasögonen.
Hämnas på de som kallar allt osignat för indie.
Hämnas på alla. Nu är det krig!
Jag ska göra iPhonen så jävla mainstream!

Twittertest: Ingenting är heligt. Jag ska göra iPhonen mainstream!

Fokuserad på Att

Jag är otroligt fokuserad nu. Och mitt fokus ligger på imorgon. Det är imorgon jag för första gången ska läsa min poesi för publik. Fan va jag fokuserar på det.
Tyvärr har fokuset riktiats helt fel. Istället för hur så ligger det på att. Det hjälper mig inte alls. Jag har en tendes att aldrig öva på det jag ska framföra men det kan vara dags att bryta det mönstret. Kanske ska jag ögna igenom dikterna ett par gånger. Kanske läsa dem högt till och med?
Kanske inte. Kanske ska jag bara lite på att jag kan dem. Det är ju jag som skrivit dem. Jag känner dem väl. Orden. Kanske.

Twittertest: Kanske är ett underbart ord. Kanske. Kanske?

Där och Då vs Här och Nu

Helgen har varit en perfekt blandning av nu och då. Fredagen var så då.
Jag gick ut vid tolv, åkte till ankaret. Där var det som det brukar. Som då. Och jag med. Med stökigt hår och röda läppar hade jag en fantastiskt trevlig kväll. På ankaret är alla vänner.

Lördagen var väldig nu. Jag och Anna hade en påstandag som inkluderade shopping, fika på Sturekatten, middag på Texas Longhorn och drink på Malmen.

Jag smakade även lite på framtiden i söndags genom att, istället för att gå ut, somna på soffan. Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt.

~helgens låt~

Nostalgitripp på där och då

Gårdagens tågresa var en av de mest njutbara någonsin. Lyssnade på musiken från en svunnen tid. Musik fungerar som en drog för mig och jag nostalgitrippade. Jag var tillfreds, lycklig, varm. Bröt då och då ut i skrattatacker när jag mindes. Tåget åkte förbi den lilla sjön där vi så många kvällar frusit, sjungit, skrikit, skrattat.

Jag näst intill sprang hem från tåget. Hem till mitt dollhouse för att kicka hårdare. Behöll hörlurarna på. Lade in skivor i cdspelare. Maxade ljudet. Läste gamla dagböcker. Drog på mig min hemmagjorda Kristet-tröja och mina trasiga jeans. Jag nåddade.
Ruset höll i sig även utanför mitt dollhouse. Höll i sig när jag träffade Anna på malmen. SötAnna.
Tyvärr är jag äldre nu. Klarar inte kickarna som jag gjorde förr. Jag tände av. Huvudet sprängde och illamåendet kom krypandes. Jag gick hem och tog mig en sängfösare i form av Snälla Förklara.

Imorse vaknade jag inte av klockan förän den ringt i en kvart. Bakfyllan var ett faktum. Kickstartade dagen med en återställare; Ung och Kåt.

Nu kryper det i kroppen. Vill ha mer. Och jag tar det jag vill ha. Jag smyglyssnar på youtube, lågt lågt. Håller en jämn nivå en bit ovanför normal. Men idag är det fredag. Ikväll kan vad som helst hända.

Twittertest: Syramannen sa att han älskar mig.

Punken är här! Snart kommer våren

Ok. Nu ska jag sluta säga Det börjar snart snöa igen så fort det är lite sol*. För nu har jag börjat känna. Känslan börjar infinna sig. Den där sanna vårkänslan. Det finns bara ett riktigt vårtecken i min värld: Punk.
När våren närmar sig får jag musikcravings. Jag vill inte lyssna på annat än Charta 77, Räserbajs, Radioaktiva Räkor.. Jag ställer mig frågor som jag inte har i huvudet resten av året tex "Vart tog min leopardpyjamasjacka med säkerhetsnålar vägen?" och "hur många lager av trasiga strumpbyxor måste man ha får att hålla värmen?".
Jag känner också ett stygn av sorg i hjärtat när jag kommer på att det var då, nu är nu. Jag vill inte säga att jag är för gammal, men ja.. Då kan aldrig komma tillbaka. Men musiken finns kvar.

Twittertest: Drygar ut arbetsdagens sista timme med Räserbajs.

*Även fast det kommer snöa mer. Ni som säger annat är bipolärwannabies som
vill ha en anledning att skrika av lycka när det är sol och sen gråta oförstående av sorg så fort snön börjar falla, trots att det fortfarande är vinter. Så.

Jag är så jävla här och nu

Fy satan. Jag är jättehungrig. Det var jag inte för en minut sen. Jag var inte det minsta hungrig. Då. Back in the days. Men nu. Ojojoj, akta dig va hungrig jag är!

Om jag nu ska bortse från den här sugande tomheten i magen en stund så skulle jag vilja säga att det här är ganska fantastiskt. Att jag kände när jag blev hungrig. Det är inte ofta man reagerar på det. Det är typ som när man, av en slump*, ser klockan slå om till 22:22.
Eller är medveten att man somnar när man somnar.
Eller ser hur solen åker en bit tillbaka när det slår om till sommartid.

Jag skulle kunna sitta här och skriva liknelser för all framtid, men nu har hungern helt obemärkt att gå över till illamående och smärta. Detta måste åtgärdas: Jag går på lunch!**

*Alltså slump, inte när du har ställt klockan för att få se det.
** Jag har inte bestämt mig för om jag ska börja Twittra eller inte så nu tänkte jag öva lite. I varje blogginlägg tänkte jag längst ned skriva en mening, komprimera hela inlägget till en mening i bästa Twitterstil. Kommentera gärna vad ni tycker om dem***. Utan feedback är jag lost.
*** Men kommentera inte det här "twittern"****. Den var inte på riktigt. Bara en demonstration av hur det kan se ut. Men jag skriver bättre än så.
****Men ni får gärna kommentera inlägget.

Btw; jag är inte hungrig längre...

Våfflor och religion

Igår var våffeldagen. En helig dag. Jag är inte speciellt förtjust i våfflor, men en gång om året är de goda.

Jag bjöds på våfflor hemma hos min syster. Vi fungerar lika, hon och jag. Vi pratar redogörande, ingående, sakligt. Tills vi börjar äta. Då gör roliga röster entré, tankarna går varv efter varv för långt och skrattet regerar. Men plötsligt blir Stina allvarlig. Hon lägger ned besticken och säger
-Är du med i Svenska Kyrkan?

- Ja.

- Har du tänkt gå ur?

- Nej.

- VET du hur mycket man betalar varje år??

- Några hundra?

- 3600! Tre tusen sex hundra!

- Ok.. Ska du gå ut på grund av det?

- Ja, om jag sparar 3600 varje år kommer jag få ett mycket finare bröllop än i en kyrka.

- Men tror inte du.

Stina tittar på mig med på det där sättet som jag så väl känner igen. Ni vet, huvudet är vinklat, ögonbrynen höjs en smula och pannan är något rynkad. Blicken säger men vafan Thea och hon svarar

- Inte så mycket.

Vi fortsatte äta. Kom in på huruvida det stod om ändringen till sommartid i almanackan. Jag sa att det inte gjorde det, hon sa tvärt om. Så jag tog upp och kollade. Hon hade rätt. Jag noterade

- Ja, och fastan börjar idag..

- Men.. Va taskigt. På våffeldagen..

- Du kan nog gå ur Svenska Kyrkan nu Stina.

Fråga inte om ni inte vill veta

Just nu sitter jag på seven eleven. Varför då? Jo, nu ska ni få höra, mina små foster.
Jag har en ledig dag mitt i veckan och jag kunde inte ha prickat in en mer rätt dag. Det är soligt och fint, det är löning OCH det är våffeldagen.
Så, hur spenderar jag denna dagarnas dag? Jo, jag har sovit ut ~sov ända till åtta~, sen lyssnade jag på Håkan en stund. Eller tittate? Jag gjorde båda, för det var hans livedvd som stod på medan jag styrde upp mig själv.
Klockan tolv infann jag mig på Karlavägen 75. Varför? Jo, Foam ligger där och på Foam lunchade jag med min syster. Thats why.
Efter en lovley lunch promenerade jag mot affärerna. Svängde in på Hollywood, med den utlovade cocosbollen till Mattias, och köpte ett par hörlurar. Sen blev det mer affärer, lite mer handlande, sen tunnelbana till Odenplan. Jag tog en uppgång jag egentligen inte skulle ta, men jag k ä n d e verkligen för att gå upp där. Och vet ni vad? Min käre far åkte förbi när jag skulle korsa gatan så han stannade och vi tog en fika.
Jag tog sen en vända inne på Old Touch. När jag sen skulle in mot city igen kände jag för att vila fötterna. Och då såg jag seven eleven. Här finns det både dator och pall.
Därför sitter jag här nu. För att vila fötterna.
Damn, ni ska då veta allt....