En god jävla gärning

För lite drygt en vecka sen spenderade jag en afton på Snaps med Tessan och Alex. Vi pratade, skrattade och hade det trevligt. Vid ett toalettbesök blev jag ståendes i kö. Då en kvinna äntligen stegade ut från toaletten såg jag att hennes tunika hakat upp sig i hennes jeans. Min första reaktion var naturligtvis att bli arg. Jag menar, vad är det för slarvigt sätt hos en vuxen människa? Men jag bet ihop och istället för den avhyvlingen jag tyckte hon förtjänade så sade jag vänligt men besvärat "Ursäkta men din tröja har hakat upp sig".

Hon kände efter och rättade till tyget. Sen tittade hon på mig med stora ögon. Tystnaden gjorde mig obekväm så jag försökte smita förbi henne men istället för att låta mig passera tog hon tag i min arm. Jag blev rädd. Sen såg jag tårarna som började falla ned från hennes ögon. Hon föll ihop vid mina fötter, omfamnade mina ben."Åh, tänk om fler vore som du" viskade hon mellan snyftningarna. Jag lade en lugnande hand på hennes huvud, hade helt glömt bort syftet med mitt toalettbesök.

"Jo, ni förstår, det är inte första gången det här händer. Jag lider av en ovanlig sjukdom som berövat mig känseln på baksidan av min kropp. Mellan knäna och ryggen känner jag ingenting. Ni kan inte ana vilka pinsamheter denna åkomma försatt mig i. Vanligtvis blir jag utskälld, ibland skrattad åt, men aldrig har någon haft ett så stort hjärta som ni. Aldrig har någon vistat sådan vänlighet som du nu visade mig. Aldrig."

Hon samlade sig, reste sig, torkade sina tårar. Sedan kramade hon min hand en sista gång och försvann mot uteserveringen. Och jag, jag ångrade inte för en sekund att jag förbarmat mig över denna stackars kvinna. Det var inte så mödosamt som jag föreställt mig, faktum är att det kändes bra. Påriktigtbra att ha gjort en god jävla gärning.

Bilden är stulen från http://therece.blogg.se/