Den började lite helkass då jag efter att ha sovit hos en vän skulle ta mig ned från denns loftsäng. Förbannade loftsäng. Ja, jag tänkte vara modig den här gången, inte åla mig ned som vanligt, struntade i stegen. "Det är ingen fara Thea. Det händer aldrig något farligt. Aldrigaldrig."
Så jag svingade mig aplikt ner, fick gung - men inget fotfäste. Så jag föll ned i golvet och landade platt. Ryggen tog nog den värsta smällen men huvudet fick sig även en kyss. Jag har nu en enorm, värkande bula. Enorm? undrar ni. Ja, jag tycker det. Jag han kupa min handflata runt den. Den är typ så stor som en om man skär av en tredjedel av en tennisboll. Typ så.
Men jag var snabbt på benen, trots misstänkt hjärnskakning, jag hade ju planer. Planen var att promenera till Moderna och titta på Dalí-utställningen. Sagt och gjort. Ja, jag vet inte.. Jag är ingen tavelälskare, det måste jag erkänna. Dalí är lite häftigt men det lämnar mig ändå oberörd. Tyvärr.
Sen promenad mot stad och café där vi cappuccino på latte, åt bagel på biscotti och pratade. Drömmar, Planer, Mål. Hänt och framtid. Fan va fint det känns att verkligen kunna påriktigtprata. Fint som snus. We do love our fika.
Minisväng i affärer, inget fanns.
Nu är jag här, 7eleven, och jag är trött, så oändligt trött. Men jag blev aldrig sjuk, aldrig sjuk.
2 kommentarer:
Tack för en underbar söndageftermiddag. Från början till slut. Och hoppas att bulan lugnat ner sig. Ruggig olycka det där. Kram/mamma
Det var kalasbra, mama. Tack!!
Skicka en kommentar