Världen befolkas av mig

Mattias är den som säger att jag är självcentrerad, egenkär, självgod, ego, yadayadayada.. Jag ser inget fel i att älska och värdera sig själv mer och högre än något eller någon annan. Men nu försöker jag förstå denna människa. Denna Mattias. Hur menar han? Att andra får lida för min awsomeness, mitt fabulösa jag, min underbara uppenbarelse..? Jag försöker, men jag förstår inte.

- Menar du något sånt här, Mattias?

Lär er den rätta filosofin!

Däri:

Världen befolkas av mig,

mig och mig och mig,

bara mig och min mamma.

Vi kan ta för oss precis som vi vill

Vem som kommer efter oss

det gör detsamma. Eller hur?

Egon , Åh, kärlek det måste jag ha.

Egon, och då är det bara att gå ut och ta.

För det motsatta könet skapades allena för mig.

Och Jag är vacker som en dag!

Jag fungerar som ett fiskedrag,

Sen skickar jag iväg dig om ett tag!

Förklaringen

Förlåt för det dåliga uppdaterandet. Så här är det; Jag är förkyld.
Alltså, riktigt jävla dunderförkyld. Det enda jag gör är sova och dricka vatten.
Natten mellan onsdag och torsdag sov jag 18 timmar och det kändes helt lagom. Inatt sov jag 12 timmar, kändes för lite, men det är långfredagen. Idag ska man lida.

Det är något som många stockholmare inte har förstått. Istället för att sitta still och ha tråkigt, som sig bör, så häver de i sig oheligt vin.
Stockholm, detta syndens näste, badar i sol. Jag, denna rena övermänniska, badar i svett. Det känns inte rättvist men jag får min belöning snart. Snart.
Om några timmar är jag i paradiset, fri från alla besvär. Jag kommer ha det fab ända tills på måndag då åter igen ska kliva ner i den jordsliga världen. Om jag stannar eller inte får vi väl se.

Jag tror på stannar, jag har ju faktsikt ett jobb att sköta, till skillnad från vissa andra.

Twitt me all about it

Is this the real life?

Is this just fantasy?

Caught in a landslide,

No escape from reality.

Open your eyes,

Look up to the skies and see;

...

TWITTER!

Jag har börjat twittra nu.

http://twitter.com/theahogberg

Min vän konstnären

2009-01-30

För ett par dagar sen var jag med om något fantastiskt. Jag satt på tunnelbanan och en man satte sig mitt emot mig. Han hade vita kläder med stänk av målarfärg, håret såg ut som mjuk stålull och hans ögon hade en otrolig skärpa.
Han bläddrade i en bok, tyvärr såg jag inte vilken. Men den var vit och tummad. Jag betraktade mannen. Jag stängde till och med av min iPod för att kunna koncentrera mig helt på honom. Han skakade på huvudet, höjde ett finger i en snilleblixt. Jag drog ett djupt andetag genom näsan. Han luktade ingenting. Jag hade föreställt mig att han skulle dofta svagt av olivolja, eller i alla fall terpentin, men ingenting. Ingenting alls.
Efter en stunds intensivt betraktande så hände det. Det. Det fantastiska. Jag hörde hans tankar. Det var svårt att hänga med. Det var mycket som hände under täcket av mjuk stålull. "Vi måste.. Vi måste studera det närmre. Närmre närmre. Närmare. " Och så slog han upp en ny sida i boken. Han slog upp en sida på måfå. Betraktade sidan lika intensivt som jag betraktade honom. "Men det stämmer inte. Måste studera. Närmre." Jag tänkte Vilken fantastisk hjärna. Vilken intensitet. Hans blick mötte min. Jag undrade om han kunde höra mig. Jag tänkte nya tankar, försökte tala med honom. Men han svarade inte. Han bara fortsatte med sina egna tankar. Jag frågade mig själv om jag blivit galen. Frågan dröjde sig kvar inom mig i mindre än en sekund. Jag såg mig omkring. Människorna runt mig och min vän stirrade. Stirrade på sättet man gör när man inte får stirra. Till slut såg även jag det; Han rörde på munnen. Han talade högt. Jag hörde inte min väns tankar. Jag var inte galen.
Men min vän, han är nog galen.

Jag klev av tunnelbanan. Jag saknade min förlorade nyfunna vän. Min vän konstnären. Mannen med de intensiva tankarna. Mannan med skärpan. Mannen med galenskapen. Om jag ser honom igen ska jag fråga vilken bok han skulle rekommendera om jag vill veta sanningen. Jag är säker på att han har ett perfekt förslag.