torsdag 2 april 2009

Hittelön för mödan

Igår vad det den 1 April. Blev ni någe lurade? Ok, spännande.
Jag blev inte lurad, jag känner inte någon som finner nöje i att luras. Förutom min syster som har kört samma "lur" ~det står ett rådjur utanför fönstret!~ sen hon var gammal nog att förstå humorn i att snuva någon på en fin upplevelse.
Hur som helst. Jag är en aning paranoid. Jag tror ofta att människor vill jävlas. Det vill vi alla. Så igår, när det var fritt fram för olika påhitt, var jag extra vaksam. Jag lyssnade efter påhittade namn som pressenterade sig i telefonen, var mer skeptisk än vanligt när någon berättade om en wow-upplevelse, ja, jag var mer skeptisk över lag måste jag säga.
Sen, när det bara var en timme kvar på mitt jobbpass, då kom det. Jag var trött, hungrig och nervös inför kvällens poesiläsning. Och misstänksam.
Ett par kom fram till receptionen och sa "Det ligger en plånbok på bordet, du kanske ska ta hand om den?". Jag scannade dem snabbt efter tecken på lureri. Men jag hittade inga. Inga konstiga ryckningar i munngipan, inga överentusiastiska ögon, ingenting. Jag nickade. Sen gick de.
Jag tittade efter dem. Såg dem försvinna. Jag tittade mot bordet, där låg plånboken. Jag tittade runt i foajén. Det var tomt. Jag gick långsamt fram till bordet, lyssnade efter steg, andetag, livstecken från någon som kunde tänkas gömma sig. Men det var tyst.
Jag sneglade på plånboken. Granskade den. Tog den. Kände hur den nästan pulserade.
Väntade efter en reaktion. Ingenting.
Jag öppnade plånboken, försiktigt försiktigt. I den såg det ut som i vilken normal plånbok som helst. Medlemskor, körkort, lite pengar.

Det här var inget skämt. Jag måste ringa nu nu NU. Jag tog upp körkortet, sökte efter namnet på hitta. Jag hittade det med mobilnummer, som jag ringde. Inget svar. Inte nån av gångerna. Paniken spred sig. Herre Je jag måste få tag på ägaren!
Plötsligt såg jag en kvinna skynda förbi. Hon liknade någon. Jag tittade på körkortet. Det var hon! Jag ropade Ursäkta URSÄKTA! Karin?
Hon såg på mig. Vändjande. Ja?
Plånbok? Stammade jag fram. Har du glömt en plånbok?
Lättad. Ja!
Jag räckte den till henne. Hon log och jag tyckte mig även förnimma en tår som hon snabbt blinkade bort. Du gjorde min dag! Vi delade ett ögonblick. Det var så lite. Sen gick hon.

Idag kom Karin in igen. Hon sa att hon var så tacksam för att jag tagit hand om hennes plånbok. Och hon tackade för besväret jag gått igenom då jag ringt hennes dotter ~förklaringen till att jag inte fick något svar då jag ringt~.
Karin tog mig i handen. Du räddade verkligen min dag. Den här gången var det jag som snabbt fick blinka bort lite vatten från ögat. Hon försvann och kvar stod jag med mitt livs första hittelön.

Nästa år, när det är första April. tänker jag ta en sjukdag. Mina nerver klarar inte sånt här.

1 kommentar:

Anonym sa...

dug vad du är bra thea! :D man blir så glad när man tappatbort nånting och så återfår man det igen! du är fab!