Fortfarande inte rökt

Jag har fortfarande inte rökt. Meningen är att jag ska svara "Det går bra" när jag får frågan "Hur går det med att sluta röka?". Men helt ärligt, det går inte bra. Det är förjävligt.

Jag har kommit till det stadiet att flimmerhåren har börjat resa sig vilket gör att jag hostar mest hela tiden. Det är en äcklig hosta. Allt snusk i mina luftvägar letar sig upp i min mun, klumpar av slagg. Jag känner mig smutsig.

Jag är rastlös. Fingrarna och sinnet är spattigt. Inget lugnar. Nu när mitt belöningssystem är fuckat försöker jag dämpa stressen med annat. Det blir att jag äter, vad som helst men mest godis - det är ju så enkelt. Det har resulterat i att jag har gått upp en del i vikt.

Som om inte det vore nog så går jag ständigt bärande på en sorg. En känsla av att något saknas, att det är något som inte står rätt till. Ingenting är riktigt bra, ingenting känns tillräckligt. Mest meningslöst.

Så jag ber er: Tänk en eller två gånger innan ni slutar röka för det är en hemsk process.
Än hellre; Börja inte. Det är gott och underbart men så jävla dumt. Egentligen.

Som sagt. . .

Rita och äta morötter - det är liksom det jag gör nu..
Det och skälla på människor för nästan obefintliga anledningar.

- Med rätt att vara stolt?

Torsdag. Jag har inte rökt sen i måndags kväll. Jag är stolt över mig själv.

Är det en fånig sak att vara stolt över? Är det överdrivet att vara stolt över att inte ha rökt på några dagar? Hur uppfattas jag av ickerökare? Kan ni på något sätt förstå detta helvete?
Antagligen inte. Antagligen tycker ni att jag överdriver. Att jag är fånig. Kanske.

Jaja, faktum är att det inte är så jobbigt. Eller, det är jobbigt men inte asjobbigt. Första dan var vidrig, då ville jag bara slåss och gråta mest hela tiden. Nu är kroppen lugn, det är bara hjärnan som väldigt ofta tänker "Cigg?". Den slutar snart. Tills dess får jag rita.

Tjatet fortsätter

Jag kommer skriva om rökning tills jag kan tänka på något annat. Det har varit en så stor del av mitt liv så länge. Mama sa "Jag har hört att det är som att mista en vän när man slutar röka.".
Närstan rätt, men fel; det är som att förlora sitt barn.

Varje impuls jag får handlar om att gå ut och ta en cigg. Men jag har gått över till morötter. Morötter, mandariner och tuggummin.
I natt märkte jag att mina drömmar har förändrats. I natt fastnade jag i en värld jag inte var helt förtjust i. Jag hoppas att det här slutar snart. Jag hoppas att jag kan tänka på annat snart.

- För er skull, om inte annat.

Det var det här med att sluta röka. . .

Att hålla fingrarna sysselsatta när man slutar röka, det är viktigt.

Jag är för lycklig. För.

Det måste vara det, varför skulle jag annars utsätta för det här vanvettiga exprimentet? Jag vill inte må så här bra, så här underbart fantastiskt bra, är det de? Är det så?

Tanken slog mig igår, eller, den har misshandlat mig flera gånger tidigare. Ni vet "Är det kanske dags att sluta röka?". Anledningen är min hälsa. Jag har länge haft svårt att andas, är snuvig hela tiden och jag har börjat få rynkor. Det ska inte vara så, det är inte rätt!
Men jag älskar ju att röka, det är verkligen en av mina favoritsaker i hela världen. Men det känns inte helt värt det när mina lungor spränger vid minsta lilla ansträngning.

Jag ska ge det ett försök. Ni som läste förra bloggen vet att jag höll upp i tre månader, jag är duktig på att sluta med saker. Sen ska man inte börja igen, det var där det blev knepigt. Jag ska fan och banne mig ge det ett ordentligt försök!