Distansförhållande

Jag lever i ett distansförhållande. Med livet. Jag och livet ser inte mycket av varandra, inte om vardagarna. Jag hinner inte med vår relation, jag har faktiskt ett jobb, men för att det ändå ska fungera så har jag löst det med en stand in. Tessan, min underbara vän. Hon är ute, hon är överallt. Hon träffar livet bra mycket mer än va jag hinner så hon hjälper mig.
Dagligen ringer vi varandra, flera gånger faktiskt. Hon berättar vad hon hör och ser och jag lyssnar hungrigt under mina rökpauser. Hon beskriver människor, möten, magi. Märkligheter jag inte märker av från min tegelbunker.
Ibland slår mig tanken "Tänk om hon inte fanns, vad gjorde jag då?". Grått och trist är en underdrift av hur mitt liv skulle se ut utan henne. Limbo är mer sanningsenligt.

Jag tackar min lyckliga stjärna för henne, min favorit bland valda. Men tanken slår mig ändå.

"Tänk om hon inte fanns".

En hemsk tanke, en av de värsta, men den kan hanteras. Bara jag får utlopp för min frustration. Bara jag erkänner hur allt egentligen ser ut. Det gör jag såhär;

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.

Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.

Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?

Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?

Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

Nej du måste finnas, du måste.

Jag lever mitt liv genom dig.

Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.

Om du inte fanns.