Recension av De Tre Muskererna

De började starkt, gick ut hårt. Crazy Nights och I Wanna Rock fick den lite trötta torsdagspubliken att klappa takten. D'Artangan (Johannes Bah Kuhnke) gav sig av till Paris på sin moped för att bli musketör. Med sig hade han endast rekomendationsbrevet från sin mor. När mopeden skulle tankas kom han i fejd med Rochefort (Kristoffer Fransson) och My Lady (Frida Westerdahl) och brevet som skulle hjälpa honom togs ifrån honom. "Döda honom inte, han är mer värd levande än död".
De tre musketörerna Athos (Fares Fares), Porthos (Leif Andrée) och Aramis (Andreas Kundler) gjorde entrè som rockstjärnor vars bäst-före-datum passerat.
Någonting hände, någonting gjorde att de tappade mig. Kanske var det alla onödiga 'fuck', kanske var det den bristande sången eller kanske var det att den första akten var på tok för lång . Jag vet inte, men mina tankar hittade banor som inte alls handlade om rockande musketörer eller det franska kungahusets alla intriger.

I andra akten efter att ha slitit hårt för att få tillbaks både drottningens juveler, och mitt intresse, var de tillbaks på banan. Intrigerna tätnade. Svek som inte var svek på riktigt, falska vänner, otrohet, lögner, mord, undkommande att bli mördad, en rosa fest, bögskämt, fader och son finner varandra, och slutet jag avskyr; "Var det bara en dröm..?".

Ordet jag inte på något sett kan undvika är "överspelad". Skådespelarna tycks ha släppts med för fria tyglar för improvisation, blivit onödigt mycket peppade för sångnummer de inte riktigt hade täckning för och jag kan inte nog understryka att det sades 'fuck' för många gånger. Ett problem när en pjäs ska moderniseras och anpassas för ungdommar är att manusförfattarna tänker "Hmm, vi ska nu komunicera med kidsen på kidsens vis. Hur gör vi det?".
Ett inflik: kidsen smartare än vad ni verkar tro. - Sänk inte nivån så lågt!
Inflik igen: Kanske fungerade det ändå? Det var galet mycket 'kids' i salongen.

Men föreställningen bestod inte bara av trams, fuckfuckfuckfuck och falsksång. Jag klappade med i låtarna som valts in på ett mycket skickligt sätt, nynnade och imponerades av backupsångarna och kostymerna. Och Jan Mybran, som spelade Kung Ludvig XIII, var fantsatisk. Han och hans underbara glasögon gjorde alltsammans mer tilltalande.

Kvällens mest oväntade var rockstjärnekärleken jag under pjäsens gång utvecklade till Fares Fares. Hans storrökande, bistra karaktär Atos gjorde mig knäsvag och när han mot slutet av föreställningen läste lusen av den onda My Lady med Alice Cooper's Poison skrek jag rätt ut.

Ojämn och flamsig men ändå väldigt medryckande. Och sevärd. Och rolig.
Se den om inte kidsen redan köpt upp alla biljetter.