Sunkit

En sak jag glömmer är Sunkit. Eller, jag glömmer det inte. Sunkit är så i min ryggmärg att jag alltid har planerat att gå dit. Även fast det inte står i min almanacka så gör jag aldrig några andra planer. Den första måndagen i månaden är vigt åt Sunkit. Alltid.
Och igår var ett mycket bra Sunkit. Jag vet inte om det berodde på Metallica eller deklarationen, men det var väldigt lite folk. I alla fall till en början. Lite folk på Sunkit är något jag uppskattar, det ger mig mer utrymme. Jag önskade en ny favorit från Belinda-skivan, Sadism, jag fick höra den och som jag sjöng. "Jag skar av hans bägge öron som ändå lukta skit så hela huvudet blev blodigt, va han skakade och skrek".

Innan jag går till Sunkit har jag en liten tradition: att sminka mig, dricka energidryck och lyssna på Sunkitmusik. Det är så trevligt så jag tror inte ni någonsin kommer förstå hur trevligt det är. Jag fikar efter kaffe med Tore Skogman är en pepplåt utan dess like.

Själva Sunkit flöt på som vanligt med en normalnivå en ordentlig bit över ytan och med toppar upp i skyn. Toppar utan dalar. Fantastiskt. En av topparna framkallades av att jag fick höra ~och sjunga~ Snälla Pappa. Den är sällsynt på Sunkit nu mera efter en kvinna som hotat om stämning på grund av den låten. Stämning för ett stycke musik; löjligt, men så ligger det till. Men igår, igår var den tillbaka för tre minuter. Alltinget var fantastiskt.

~vackra Viktor och hänförande Hannes~

Jag avslutade kvällen i tid, ~tidigt~ för att inte försova mig. Dessvärre var jag så rädd att försova mig att jag inte kunde somna. Men det gjorde ingenting för jag var lyckligt. Jag hade slagits av den sunkiga gladbängen.