onsdag 3 juni 2009

Moder Teresa och WonderWoman i ett

På tunnelbanan. Jag är en av få som står på den förbjudna delen av plattformen. Ni vet, den vita delen lite för när kanten. Allt för att få en sittplats. Rusningstrafiken var över men vagnarna fylldes snabbt på med folk. Men jag fick en sittplats.
Vid medis klev en tant på. En sån där gammal, späd sak som till sättet påminner om en fågelunge. Hon klamrade sig fast vid en av de gula stängerna. ~Hon lär ju ramla~. Tåget började rulla och mycket riktigt började tanten tappa balansen. ~Varför kan inte någon bara ge henne sin plats?~ Tanten höll nu i det där smutsiga räcket med båda händerna.

Jag reste mig upp, drog av mig hörlurarna, lade en hand på tantens axel och frågade
- Vill ni sitta ned?
Hon hörde mig inte, tittade bara med förvirrade och skrämda ögon.
- Vill ni sitta ned? frågade jag igen och gestikulerade mot sätet.
Hennes mun sade ingenting men hennes ögon sa ja, Ja, JA!.
Jag räckte henne min hand och hon tog den. I samma stund som hon släppte taget om sjukdomsspridarräcket kom en kurva. Tanten var påväg mot golvet. Jag böjde mig snabbt för att fånga upp henne i en omfamning för att sedan boxera henne till stolen. När hon satt säkert släppte jag taget och sträckte på mig.

Sträckte mig och såg mig runt i fyrorna. Mötte mina medresinärers blickar. Kunde riktigt känna deras beundran för mitt hjältedåd. En kvinna mimade "Bra gjort". Andra nickade instämmande. Jag tittade uppfostrande på dem. "Ni måste ta ert ansvar. Ni måste försöka. Nästa gång är det er tur. Jag tror att ni klarar det."

Jag klev av tunnelbanan under applåder och jubel. Ett barn kom fram med en bukett prästkragar. En man skakade min hand intensivt. En mor kom fram och bönföll mig att signera hennes baby. Vad som hände med tanten jag räddade livet på?
Hon insisterade på att skriva in mig i sitt testamente. Jag vill inte prata summor, men vi kan väl säga att min ekonomiska framtid är säkrad.

Tänk på det nästa gång ni ser en tant utan sittplats på tunnelbanan, ni har allt att vinna.
Och så jobbigt är det inte för ett par friska ben att stå ett par stationer!

4 kommentarer:

Anna sa...

Underbart inlägg gumman! sista stycker gjorde allt!
puss

VelourVenus sa...

Vackert :) Civilkurage, here I come!

Stina sa...

Gud så gulligt, du är duktig.

MissDecibel sa...

Anna: Tack!

VelourVenus: Here Iv come to save the day!

Stina: Ja, sån är jag ^_^